Musiken var ett effektivt vapen
Nazisternas krigföring har studerats i detalj, men deras användning av den klassiska musiken som vapen krävde en djupdykning. Efter att Anders Carlberg kartlade musiklivet i tredje riket, låter han en tung skugga falla också på tyskarnas vapenbröder, inte
I Nazityskland användes den klassiska musiken i propagandan, också när man odlade kontakterna till vapenbröderna i Finland. Författaren Anders Carlberg uppmanar finska forskare att gräva djupare i arkiven.
– Jag upplevde helt enkelt att ämnet inte var färdigstuderat. Hitlers intresse för arkitektur och måleri har utforskats grundligt och Goebbels filmintresse är väldokumenterat, men deras intresse för klassisk musik och opera har berörts betydligt mindre. Goebbels syntes närmare hundra gånger på operan mellan 1933 och 1939. Deras intresse för klassisk musik och opera saknar motstycke bland moderna ledare, menar författaren Anders Carlberg som skrev en bok om musiklivet i Nazityskland och Norden under andra världskriget.
– Genom Goebbels dagböcker och referat av Hitlers bordssamtal vet vi hur bevandrade de var. De och Hans Frank, slaktaren i Polen, kopplade av med den klassiska musiken. Reinhard Heydrich (chefen för Nazitysklands säkerhetsministerium, red.anm.) var en mycket god violinist. Goebbels underhöll Zarah Leander med Chopin vid flygeln när hon besökte honom. Göring och Himmler hade kanske ett mera tillkämpat musikintresse.
Paradoxen, enligt Carlberg, är att man i ett land av terror upprätthöll ett så florerande musikliv. På frågan om han överraskades av hur systematiskt musiken användes i propagandan, svarar han ”obetingat ja”.
Charmoffensiver
Systematiken framgår bland annat när man ser på hur invasionerna av Norge och Danmark föregicks av vältajmade gästspel av musikaliska förtrupper. Det var ingen slump att Wilhelm Furtwängler dirigerade både i Oslo och Köpenhamn den 1 och 5 april 1940, dagarna innan invasionen den 9 april, eller att Berlinfilharmonikerna uppträdde i det neutrala Sverige vid samma tidpunkt. Det kulturella klimatet skulle mjukas upp för att stävja ett eventuellt missnöje mot ockupationen.
Också när tyskarna byggde upp sitt vapenbrödraskap med Finland under fortsättningskriget intensifierades kultursamarbetet. I maj 1941 skickades Nazitysklands flaggskepp, Berlinfilharmonikerna, på en ny Nordenturné och uppträdde bland annat i Helsingfors för sextusen personer. I samband med besöket steg tonsättaren Yrjö Kilpinen upp på estraden för att uttrycka sitt stöd för den finska länken till Nazityskland. Kilpinen var överlag välvilligt inställd till det nya Tyskland, och konserterade årligen där tillsammans med liedsångaren Gerhard Hüsch. Carlberg gör tolkningen att relationerna mellan Finland och tredje riket genom Kilpinens aktiva handlingar kom att fördjupas.
Carlberg talar om de tyska gästspelen i Norden som charmoffensiver, men understryker också hur viktigt det var för naziledarna att hålla uppe fasaden på hemmaplan.
– Trots krig, så stänger vi ingenting, resonerade man. Ju mörkare våra gator, desto mer måste teatrarna och filmsalongerna skina, hette det. Man gjorde allt för att övertyga det egna folket och andra om att tyskarna är en kulturell stormakt.
Paradoxala rasläror
När nazisterna prioriterade den tyska, ariska och ”rena” konsten, städade man samtidigt bort alla tonsättare och musiker som var av judisk börd, som representerade fiendeländer eller annars bara var ”degenererade”.
– Man stängde ner Schönberg, jazzen och Weimarrepubliken för att återupprätta Beethoven, Bach och Wagner, sammanfattar Carlberg.
Men nazisterna var aldrig helt konsekventa, vilket de många undantagen bekräftar. Bizets Carmen ansågs vara en alltför populär opera för att kunna förbjudas, och Chopin hade man överseende med trots att han var polack.
– Hur illa det än kan låta var Goebbels realpolitiker och handlade med ett visst mått av pragmatism. Han visste vad som var möjligt.
Dock var det bara det högsta ledarskiktet i Nazityskland som kunde ägna sig åt pragmatism, medan byråkraterna ute i landet idkade betydligt strängare självcensur. Deras ängslighet menar Carlberg ledde ofta till att de till och med ville överträffa partiledningen i Berlin i sin iver, till exempel när man rensade bort kyrkscener ur Tosca eller Cavalleria Rusticana.
Den som säger att det inte fanns skönhet i Nazityskland har fel. Det fanns skönhet, och det är det skrämmande. Det estetiskt tilltalande måste därför alltid vägas mot det etiskt motbjudande.
– Det förbryllade ledningen, för inte tyckte ju Goebbels heller att man skulle sluta sjunga Schumanns tonsättningar av Heine, han tyckte bara att man gärna kunde lämna bort Heines namn.
”Orent” radarpar
Både pragmatismen och kärleken till Wagner ledde till att Hitler ett antal gånger såg genom fingrarna för att skydda kronjuvelen, festspelen i Bayreuth. Efter att SSchefen Heinrich Himmler hade drivit igenom strängare lagar mot homosexuella arresterades tenoren Max Lorenz i Bayreuth, men Winifred Wagner som då drev festspelen, gjorde klart för naziledningen att festspelen inte kunde genomföras om inte Lorenz var med. Genom Hitlers personliga intervention lades polisutredningen ner och på hans initiativ utfärdades ett skyddsbrev som skyddade både Lorenz hustru och hans judiska svärmor under de värsta räderna i Berlin.
Eftersom Lorenz motspelerska under trettiotalet var ofta Frida Leider, som i likhet med Lorenz hade en judisk äkta hälft, fick också hon dispens. Enligt Carlberg är det en närmast kuslig paradox att Bayreuths radarpar i det ”rasrena” Tyskland var ”orent”.
På frågan om det finns en föreställning i Nazityskland som Carlberg gärna hade sett nämner han spontant Lohengrin i Bayreuth olympiaåret 1936, då man bland annat lät sy 800 nya kostymer för koristerna och spenderade ansenliga summor på produktionen. Satsningen får ändå ses mot en moralisk fond:
– Den som säger att det inte fanns skönhet i Nazityskland har fel. Det fanns skönhet, och det är det skrämmande. Det estetiskt tilltalande måste därför alltid vägas mot det etiskt motbjudande.
Opportunistiska individer
I boken Hitlers lojala musiker som utkom i fjol (Santérus Förlag) studerar Carlberg ett stort antal individer i Nazityskland och ockuperade länder och hans slutsats är att den stora majoriteten av musikerna som uppträde i tredje riket får betecknas som opportunister.
Till de inhemska musiker som rannsakas kraftigast hör sopranen Aulikki Rautawaara som gick ”ett antal steg för långt” när hon under hela den nazistiska ockupationen uppträde upprepade gånger i Norge. Pianisten Kosti Vehanen fällde närmast oförsiktiga uttalanden när han konstaterar att musiklivet i Nazityskland blomstrade som aldrig förr. Vilka tips skulle du vilja ge åt finländska forskare? – Att gräva djupare i de finska arkiven och se vad där står om det finsk-tyska kultursamarbetet. Vad gjorde Mannerheims kulturorganisation, hur bromsade man de tyska försöken, hur hanterade man legationen i Berlin? Vad gjorde man för att Finland skulle behålla sin ryggrad, fanns här någon slags försiktighet eller tyckte man allt var jättebra?