Den tvåspråkiga ceremonin innebär att alla finländare kan känna sig delaktiga. Det är värdefullt och eventuellt en aspekt som alla som besitter höga nationella poster inte kommer att tänka på.
President Mauno Koivistos statsbegravning sker på båda nationalspråken. Det är värdefullt och har en stor betydelse för många.
Det är över trettio år sedan Finland har upplevt en presidentbegravning. Under den tiden har mycket förändrats i vårt land. Vissa förändringar sker snabbt och med besked och kan då konstateras genast. Andra förändringar kommer smygande och sker stegvis under en lång tid. De kan vara svårare att konstatera.
En sådan smygande förändring är bruket av svenska i nationella sammanhang. Trots att Finland är ett land med två nationalspråk betyder det inte längre automatiskt att svenskan får ta plats.
När det blev klart att president Mauno Koivistos jordfästning och statsbegravning sker på både finska och svenska var det därför en nyhet som togs emot med tacksamhet.
En president har givetvis en särställning då det gäller statliga ceremonier, också begravningar. Mauno Koivistos anhöriga framförde ett särskilt önskemål om att både finska och svenska skulle användas, bland annat för att understryka att Koivisto var en stor nordist.
När Urho Kekkonen begravdes förrättade dåvarande ärkebiskop John Vikström jordfästningen. Vikström assisterades av två liturger, en svensk och en finsk.
Nu förrättas jordfästningen av biskop emeritus Eero Huovinen, också på båda språken men utan hjälp av liturger.
Den tvåspråkiga ceremonin innebär att alla finländare kan känna sig delaktiga. Det är värdefullt och eventuellt en aspekt som alla som besitter höga nationella poster inte kommer att tänka på.
Ceremonin på finska och svenska betyder också att de som inte dagligen tänker på att Finland är ett tvåspråkigt land blir påminda om det. Också det har ett värde. Svenskan ska naturligtvis inte enbart ha ett ceremoniellt värde utan framför allt en vardaglig och praktisk betydelse.