Hur bra är vårt arbetsliv?

I sin Impuls-kolumn (HBL 11.5) funderar Merete Mazzarella över hur mycket sämre arbetslivet blivit. Bakgrunden till hennes bedömning är tagen ur boken Farväl till arbetet, skrivet av tre svenska sociologer. I boken har ett antal personer intervjuats vid det tillfälle då de går i pension. De beskriver denna övergång och funderar över vad som varit före och vad som kommer efter pensioneringsögonblicket. En viktig stund i allas liv, som vi får hoppas blir en lycklig övergångsfas från ett skede i livet till ett annat.

Det som stör mig i Mazzarellas tankegångar är att de fakta jag har om arbetslivet säger något annat. Bred forskning stöder att arbetslivet huvudsakligen sakta går mot det bättre. Jag vill beskriva hur jag motiverar detta.

Först en kritik av Mazzarellas bakgrundsfakta. Boken Farväl till arbetet är inte skriven för att beskriva arbetslivet, utan för att beskriva pensioneringsprocessen, då arbetet tar slut och den nya tillvaron begynner. Bakgrundsfakta består av 45 intervjuer med personer som har anmält sig som frivilliga intervjuobjekt. Ur texten framgår att en del är besvikna på slutet av sitt arbetsliv, andra hade gärna fortsatt. Självfallet ger detta inte en trovärdig grund för att bedöma arbetslivets kvalitet vare sig i Sverige eller i Finland.

Undersköterskan Karin har blivit offer för en spariver som har förorsakat en försämring i hennes arbetssituation. Men det ger inte grunder för att bedöma kvaliteten av arbetslivet i Finland. Att renhållningsarbetarna av någon orsak inte längre kan bada på sin lunchpaus verkar inte heller vara en ödesdiger försämring av arbetslivet.

I rapporterna Arbetslivs- barometern 2016 (Social- och hälsovårdsministeriet) och European Working Condition Survey 2015 (European Foundation) lämnas en vid mängd fakta om arbetslivets utveckling i Finland och Europa. Jag väljer gärna bland de positiva trenderna, men förstås finns även problemområden.

EU:s rapport stöder Karins berättelse. Vårdarbetet innehåller många komponenter som är stressbetingande. Den direkta kontakten med patienten, behovet att bemästra sina egna känslor, ibland att bli utsatt för patientens ilska, till och med våld. Dessutom är vårdens resurser ofta styrda enligt politikernas önskan att minska skatter. Det märkliga med denna situation är att den är beroende på oss, medborgare och skattebetalare. Är det så här vi faktiskt vill att vår personal har det?

Det finns positiva trender på många områden. Arbetet är inte lika fysiskt belastande, sjukdom och olycksfall i arbetet minskar. Personalen får mera information och kan påverka sin situation. Finland får en topplacering i EU i fråga om att erbjuda de anställda möjligheter att använda och utveckla sin kompetens. De nordiska länderna har de bästa samarbetsorganen på arbetsplatserna. Då man frågar hur många som anser sig orka arbeta till 60 års ålder kommer Sverige på första plats, 80 procent av de tillfrågade anser att det är möjligt. Finland hamnar på tionde plats i EU, med 75 procent. Sverige och Finland har den högsta andelen kvinnliga chefer i Europa, kring 45 procent. Det här kommer medierna sällan ihåg att slå på trumman för.

Till de negativa resultaten för Finlands del hör fortsättningsvis den höga frekvensen (20 procent) av mobbning och hot på arbetsplatsen. Till all lycka ligger Finland inte längre i topp utan på åttonde plats från den dåliga ändan. Ar- betsbarometern ger vid handen att arbetets meningsfullhet upplevs vara dålig. Här får vi fortsättningsvis en negativ balans mellan de som ser en positiv utveckling och de som upplever den som negativ. Min egen gissning är att det är frågan om att speciellt de unga har högt uppskruvade förväntningar på arbetslivet som vi inte förmår uppfylla.

Vi har i Finland en stor mängd aktörer som arbetar för ett bättre arbetsliv. Dem känner Mazzarella uppenbarligen inte till. Jag upplever att deras arbete ger goda resultat i det långa loppet. Mediestormen kring konkurrenskraftavtalets besparingar har förstorats av fackets förtrytelse över att för en gångs skull ha varit tvungen att ge efter. Vi får tro att de negativa förändringarna elimineras av nya framsteg på några års sikt. Vi får hoppas och se.