Sommarens möten

Jag ska besöka Småland i sommar. Till icke oansenlig del handlar det om arbete, vilket känns skoj. Ty som de flesta läsare vet befordrar ju arbetsamhet hälsa och välstånd samt ”hindrar många tillfällen till synd”.

Under min uppväxt kallades Jönköping för Smålands Jerusalem, på grund av de otaliga kyrkorna. Numera är staden även ett nöjescentrum och i hamnen invid sjön Vättern ligger krogarna likt ett pärlband.

I Sverige är lägsta pensionsålder 61 år och det har flera av mina forna klasskamrater utnyttjat. Har satt av en afton för att träffa Kjell, elektriker som slitit hårt på byggen runtom i Sverige och nu ser fram emot att ha all tid i världen till långresor i Asien.

Litet lustigt, tänker jag, hur olika delar av ens personlighet aktiveras beroende av vem man umgås med. Jag kommer att berätta för Kjell att det var han som visade mig hur man poppar popcorn, påminna om hur vi gemensamt någon gång mot slutet av mellanstadiet fick upp ögonen för klassens tjejer och hur vi bildade simklubben Måsen med syfte att bli duktiga på trampolinhopp i Nässjö simhall.

Litet lustigt, tänker jag, hur olika delar av ens personlighet aktiveras beroende av vem man umgås med.

Inbokad är också en halvdag med Johan, det klart brinnande ljuset i högstadieklassen i Huskvarna och en man som hade kunnat göra en strålande karriär exempelvis inom näringslivet. I stället valde han att lägga själ och hjärta i en verksamhet som erbjuder arbetsträning åt personer som av olika anledningar hamnat utanför ordinarie arbetsliv.

Det blir, gissar jag, som vanligt en excess i existentiella frågor och kanske kommer vi nu även att filosofera kring hur ett gott liv för 60-plussare kan se ut.

Det är ett privilegium att få korttidsvisum till barndoms- och ungdomslandet. Inte för att vältra sig i sentimentalitet eller krampaktigt försöka framkalla rosenröda reminiscenser. Utan kanske blott och bart i hopp om att få mer kraft att möta framtiden.