Den avlägsna freden
Exil – Jag är född i Jerusalem, men har aldrig efter flytten till Ramallah tillåtits återse min födelsestad. Enligt israeliska lagar förlorar alla palestinier som lämnar Jerusalem sin rätt att återvända. Det berättar arabiska pastorn vid Hertonäs församli
I början av juni i år har det gått 50 år sedan det lilla Israel i sexdagarskriget med all kraft lyckades besegra sina mycket starkare motståndare. Gränserna som ritades om 1967 har bestått till våra dagar. Israel ockuperar fortfarande Golanhöjderna och
Västbanken. I helgläsningen träffar vi också människor som bor i det palestinska Hebron och som vittnar om en allt brutalare ockupation.
Pastor Ramez Ansara föddes 1973 och har därför inga egna minnen av sexdagarskriget 1967. – Men kriget var ständigt närvarande under min uppväxt, och är det fortfarande. Bitterheten över den israeliska ockupationen som bara fortgår och fortgår är stor. Det är inte hälsosamt för någon människa att leva i ett ockuperat land. Det föder fruktan och hat.
Ansara flyttade som nyfödd från Jerusalem till Ramallah på Västbanken där han växte upp. Till Finland kom han 2009 och sedan 2011 är han pastor vid Hertonäs församling med ansvar för att sprida Guds ord på arabiska. Ramez Ansara talar flytande finska, men när han vill att nyanserna ska bli helt korrekta går han över till engelska.
Att det var arabländerna som startade sexdagarskriget medger han gärna.
– Israel förde ett försvarskrig då, det är sant. Men det är 50 år sedan och ingen har på länge hotat Israel. En gång kunde judar och palestinier ha levt i samma land sida vid sida i sämja. Men nu är det för sent.
– Ockupationen har gjort människor på bägge sidor bittra och hatiska. Därför är den enda realistiska lösningen två separata stater. Men om det ska lyckas måste palestinierna få full självständighet och frihet att bygga upp sin egen förvaltning. Israel fruktar att det bara leder till raketangrepp mot civila? – Vill Israel ha ett slut på angreppen ska de tillåta palestinierna att bygga upp en egen auktoritet på sitt område för att förhindra attacker. Det är palestiniernas sak att övervaka ordningen i sitt land, och det är bara palestinierna som kan lyckas med det.
Att Israel vägrar gå med på tvåstatslösningen förbryllar pastor Ansara.
– Ingen hotar längre Israel. Saddam är borta, Syrien och Egypten är djupt splittrade. Israel behöver inte frukta någon. Därför kunde man göra slut på ockupationen, riva muren och gå in för att leva i fred med palestinierna. Vi har alla bara ett kort liv att leva, varför förstöra det med att hata och frukta varandra?
Etnisk rensning
Jämförelsen mellan Sydafrikas
apartheid och dagens Israel är välgrundad, anser Ramez Ansara.
– Hela idén bakom Israel som en judisk stat utgår ifrån ett apartheidtänkande. Det finns dels de som är medborgare med fulla rättigheter och som garanteras full service, dels andra klassens medborgare som diskrimineras. Vid alla gränsposteringar finns en gräddfil för judar medan araber får stå i långa köer. En del av folket unnas ett bekvämt liv i överflöd, de som inte är judar tvingas leva i misär.
– På Västbanken använder varje judisk nybyggare lika mycket vatten som nio palestinier. Medan nybyggarna fyller sina simbassänger har många palestinier inte ens dricksvatten. Västbankens vatten borde vara palestiniernas vatten, inte ockupantens.
Ramez Ansara anser att Israel medvetet har drivit en politik som bygger på etnisk rensning.
– Man dödar inte palestinier, man kör bara iväg dem och tar deras jord. De bördigaste delarna av Västbanken ges till nybyggare, avsikten är att driva ut palestinierna. Min familj är ursprungligen från Jerusalem, men vi har inte rätt att besöka vår hemstad. Den palestinier som lämnar Jerusalem förbjuds att återvända.
Regeln gör att Ramez Ansara aldrig kunnat besöka sin födelsestad. Men i sommar tänker han göra ett försök.
– Jag besöker regelbundet familjen i Ramallah. Under nästa besök kommer jag också att försöka ta mig till Jerusalem, få se om israelerna stoppar mig. Min tillvaro borde underlättas av att jag också är finländsk medborgare.
Ramez Ansara hör till minoriteten kristna palestinier, de är två procent av befolkningen. Av elva miljoner palestinier bor knappt hälften, fem miljoner kvar i Palestina, av dem 1,5 miljoner i Israel.
– När jag växte upp bodde kristna och muslimer grannar, i min skola blandades vi och det var inget konstigt med det. Religionen var ingen stor sak för någon. Bland mina grannar och vänner har jag haft både muslimer och judar. Min advokat var jude och dessutom en mycket god vän fast han företrädde den hårda linjen mot palestinier.
Till präst utbildade sig Ramez An
Min familj är ursprungligen från Jerusalem, men vi har inte rätt att besöka vår hemstad. Den palestinier som lämnar Jerusalem förbjuds att återvända. Ramez Ansara
sara i Tanzania för att sedan bli kyrkoherde i den kristna församlingen i Ramallah. Det var i den egenskapen pastorn träffade sin hustru som var utsänd av kyrkan i Finland. Mötet ledde till äktenskap som ledde till att paret efter några år valde att flytta till hustruns hemland.
– Religionen borde aldrig få bli för dominerande. Palestinier är i första hand palestinier, i andra hand araber för arabiska är vårt språk och vår kultur. Först sedan kommer religionen. Det är helt annat mellan sunnir och shiiter. För dem är religionen det allra viktigaste, nationaliteten kommer i andra hand. Därför krigar de ständigt med varandra, de kan inte leva ihop.
– Judar och palestinier borde däremot kunna leva ihop. Om judarna behöver en egen stat så kan de väl etablera den vid klagomuren som en symbolisk stat och ta exempel från Vatikanen i Rom. Kan katolikerna nöja sig med några kvarter ska väl judarna också kunna göra det.
Gud gråter
På frågan när det kan bli fred mellan palestinier och israeler får Ramez Ansara något uppgivet i blicken.
– Det finns en vits om det där. Tre statsmän kommer till Gud, först George W Bush som frågar Gud när han tror att hela världen blir kapitalistisk? På det svarar Gud ”inte under din livstid”. Bush börjar gråta. Sedan kommer Putin in och frågar när Gud tror att hela världen blir kommunistisk? ”Inte under din livstid”, svarar Gud och Putin börjar gråta. Sedan dyker Yassir Arafat upp och frågar Gud när han tror att Palestina blir fritt? Då börjar Gud gråta och svarar ”inte under min livstid”.
När vi tar farväl dyker en ung man upp som vill tala med pastor Ansara. Mannen är muslimsk in vandrare som vill konvertera till kristendomen. Han är inte den enda.
– Hittills har jag döpt 42 muslimska invandrare. Ytterligare tre döps i maj och tio står i kö för att få undervisning. Jag är nämligen noga med att ingen tillåts konvertera utan att först genomgå en tre månaders kurs i kristendomen. Det handlar om 4560 timmar. Det är mitt sätt att kontrollera att de är seriösa. Vad har de för motiv att konvertera? – En del vill anpassa sig till sitt nya hemland och den gällande religionen. Andra har tröttnat på islam och de stränga reglerna som styr privatlivet. De föredrar kristendomens syn att var och en ordnar upp sitt förhållande till Gud på sitt eget sätt.
– Sedan finns det sådana som konverterar i hopp om att bytet av religion ska hjälpa dem att få asyl. För att visa Migri att det här är seriöst kräver jag att alla genomgår undervisningen. Jag börjar med att fråga om motivet, sedan frågar jag varför de inte blir ateister. Svaret är i allmänhet att om de hela sitt liv varit muslimer så kan de inte bara med en gång upphöra att tro. De behöver en gud.