Bolotowsky begravde kroppar i Sinai
Historia – Sinai såg ut som bilderna från Raatteen tie. Döda kroppar, krigsmateriel och skrot kilometer efter kilometer så långt ögat såg. Det var vi frivilliga som fick röja upp. Det berättar Gideon Bolotowsky om sitt sexdagarskrig. Han var med.
Tidigare ordföranden för Judiska församlingen i Helsingfors, Gideon Bolotowsky, blir entusiastisk då han blir tillfrågad om en HBL-intervju för att femtio år förflutit sedan sexdagarskriget 1967.
– Jag kan berätta, emedan jag var med, säger Bolotowsky då vi träffas på kafé i Munksnäs.
Egentligen bor Bolotowsky numera i Berlin, men han är på besök i hemlandet. Det visar sig att han mycket väl minns de dramatiska vårdagarna 1967.
– I maj blev krigsretoriken i Mellanöstern allt hätskare. När Egyptens president Nasser bad FN-observatörerna i Sinai resa hem och blockerade hamnstaden Eilat visste vi att kriget var oundvikligt.
Medlemmarna i den judiska ungdomsföreningen och i den judiska akademiska klubben följde med spänning med utvecklingen.
– Redan i maj 1967 samlades vi och skrev på en förbindelse att åka till Israel som frivilliga om krig bryter ut. Jag var nitton år då, lika gammal som min pappa 1941 när han skickades att kriga mot Röda armén vid Svir. Att ställa upp för Israel var ganska självklart. Araberna hotade förgöra Israel, det var en kamp för landets överlevnad.
Idén att kriga för Israel var inte ny i Finland.
– Redan 1948 åkte finländska frivilliga till Israel för att delta i frihetskriget. De var vana krigare som hade slagits för Finland 1939–1944 och därför gjorde väl ifrån sig. Det fanns därför en tradition bland Finlands judar att ställa upp.
Då sexdagarskriget bröt ut den 5 juni gjorde Gideon Bolotowsky sig redo att resa tillsammans med tjugo kamrater.
– Felet var att kriget tog slut så snabbt. Vi hann aldrig fram. Jag minns att vi på resan ner mellanlandade i Zürich. Där träffade vi tv-journalisten Knud Möller som hade rapporterat om kriget för Yle. Han var på väg hem och frågade ”kriget är slut, vad har ni där att göra?”
Men ni fortsatte till Israel?
– Jo, vi stannade där i tre månader och kom hem först i slutet av augusti. Till en början utnyttjades vi som civiltjänstgörare. Vårt jobb var att bärga frukt. Men efter någon vecka insåg militärledningen att de kunde ha bättre nytta av oss. Vi skickades till Sinai för att röja upp.
– Sinai såg ut som bilderna från Raatteen tie 1939. Döda kroppar, krigsmateriel, kanoner, stridsvagnar, och skrot så långt ögat såg. Vårt jobb var att tillsammans med egyptiska krigsfångar först begrava de döda och sedan sortera ut användbara vapen som såldes vidare med god förtjänst.
Bodde på Hilton
När kommenderingen var över i Sinai flyttade finländarna till främst Jerusalem och Tel Aviv.
– Det fanns inga turister i Israel så vi kunde bo nästan gratis på bland annat lyxhotellet Hilton i Tel Aviv. Vi reste runt på Västbanken. Överallt i palestinska hem flaggade man med vit flagg. Det var helt riskfritt att gå in i de arabiska städerna och byarna, sätta sig på kafé och dricka gott turkiskt kaffe. Vi reste till Jeriko, Nablus och såg platser som kunde vara livsfarliga att besöka i dag.
Om palestinierna var uppgivna så var israelerna euforiska över den snabba och totala segern. Få anade 1967 att den dagens frontlinjer skulle gälla än i dag, med undantag för Sinai som Israel returnerat till Egypten. Israel fortsätter att ockupera Västbanken och Golanhöjderna. Någon fred är inte i sikte och Gideon Bolotowsky tror att Israels armé aldrig kommer att dra sig ifrån Jordanflodens västra strand, än mindre lämna ifrån sig hela Västbanken.
– Golanhöjderna som är så gott som obebodda utgör inget hinder för fred. Och Syrien är inte i dag en motpart som Israel behöver ta på allvar, landet har i praktiken upphört att existera. Västbanken inklusive östra Jerusalem däremot har i dag en halv miljon judiska bosättare. Ingen israelisk regering kommer någonsin att ge hela området ifrån sig. Kan man glömma allt prat om en tvåstatslösning? – Tänk efter själv, det bor i dag 1,5 miljoner palestinier i Israel och 0,5 miljoner judar på Västbanken. Om man inför ett självständigt Palestina, vad händer då med bosättarna? Ska de få palestinskt pass? Vill de ha det? Säkerligen inte, de vill vara israeler.
– När palestinierna talar om en tvåstatslösning borde de äntligen bli realister och erkänna läget. Tidigare utrikesminister Abba Eban sade en gång att palestinierna aldrig missat en chans att missa en chans. Så är det, för varje förhandling får palestinierna sämre villkor som de förkastar. Att det är synd om palestinierna är jag den första att medge. De är vid sidan av kristna araber konfliktens stora förlorare. Är Israels mål att utvidga bosättningarna och en dag ta hela Västbanken? – Nej, ett demokratiskt Israel kan inte göra det för då får de över två miljoner palestinier till på köpet. Och dem kan de aldrig bevilja fulla medborgerliga rättigheter med rösträtt. En palestinsk stat kanske en dag grundas i någon form. Men av säkerhetsskäl kan den inte få full självständighet utan någon form av autonomi. Demilitarisering är ett centralt villkor. Kommer Gaza att förbli ett gigantiskt flyktingläger för all framtid? – Det är svårt att se någon ljusning på grund av de radikala stämningarna. Den bästa garantin för fred är en växande medelklass. Den som har kylskåpet fullt med mat, tv, bil och barn som får gå i skola med hopp om en bättre framtid vill inte veta av radikala lösningar som hotar slå sönder allt. Men är det inte Israel som slår sönder Gazas sjukus, vägar och skolor så fort palestinierna börjar få drägliga förhållanden? – Jo, men det beror på att radikala palestinier skjuter raketer från Gazas sjukhus och skolgårdar in i Israel. De vet själva att följden är vedergällningar. Sluta skjuta så lämnar israelerna Gaza i fred. Kommer någon om 50 år att göra en identisk text och skriva att läget efter vapenstilleståndet 1967 har stått fast i hundra år? – Nej, för krassa ekonomiska fakta kommer ifatt arabländerna. Ingen utveckling sker i dem, det svarta Afrika har i dag en snabbare tillväxt. Syrien, Irak och Egypten har fullt upp med interna problem och utgör inget hot mot Israel. Att Israel i dag med Donald Trump i Vita huset skulle göra eftergifter är otänkbart.
– Oljevapnet bet en tid och fick västledare att buga sig för arabländerna, men den tiden är också över. Strävan efter fred i Mellanöstern har mycket lite med Israel att göra. Det är hatet mellan sunnir och shiiter i kombination med en total brist på demokrati som ligger bakom våldsamheterna i arabvärlden. Och hur man ska lösa den saken har jag ingen aning om.