Abstraktionernas adel
I mina ögon var Mauno Koivisto en stor politiker. Han grunnade, analyserade och lät besluten ta tid då tiden fanns. Men han handlade snabbt när läget krävde.
När historikern Laura Kolbe häromdagen i radion ombads rangordna våra presidenter nämnde hon Kekkonen, Paasikivi och Mannerheim men lämnade osagt om hon rankar Koivisto framför Ahtisaari.
Det är en närapå meningslös hantering att jämföra presidenter som har fungerat vid dramatiskt olikartade tider, men hon ville kanske inte vara oartig i direktsändning (fostrad som hon är i den Klingeska skolan).
Jag reagerade på att Koivisto inte lyftes högre i rangordningen. För mig var han idealtypen av en politisk ledare. Mauno Koivisto var en utpräglad intellektuell. Han odlade de abstraktioner som också i politiken är helt nödvändiga om vi vill förstå skeendet. Han var en sökande läsare som lärde sig språk för att få tillgång till originalkällor. Han skrev egna böcker och – besläktat med skrivandet – han kallade in andra politiker till diskussioner som i praktiken blev den sökandes monolog.
Med andra ord: Mauno Koivisto tänkte i ordets mångsidigaste mening.
● För politiska journalister blev det Koivistoska sökandet inte sällan för komplicerat. Man befann sig i samma tid men inte i samma intellektuella rum. Alltså skapade man myten att Koivisto uttryckte sig snårigt och svårtydbart.
Koivisto reagerade starkt på vad han definierade som av journalister genererade ”sanningar”. Han svarade ofta med en motfråga och tänkte vidare längs den banan. Någon dialog uppstod inte eftersom journalisten i regel redan stirrade på sin nästa nedskrivna fråga. Att samtala med Koivisto var en intellektuell utmaning. Det bidrog kanske till den relativa isolering som präglade Koivisto som person och politiker. (Jämför Pär Stenbäck i HBL 25 maj 2017 om Koivistos ovilja att skapa ett hov.)
● Inför Koivistos begravning gav personer som arbetat i hans närhet exempel på hans aforistiska förmåga. Min favorit – ingen överraskning här – är när presidenten i något skede av den tidvis irriterade relationen till medierna sa att den stora journalistiska kapaciteten tenderar komma till användning också då det inte finns något att rapportera.
Kritiken var elegant dubbel: När journalisterna inte släppte ett ämne som var uttömt kom de ju samtidigt att hindra sig själva att gå vidare i väsentligare frågor.
Man kan tycka att vem som helst som tog över efter den hårdföre Kekkonen skulle hyllas som en politisk messias. Om det kan vi ingenting veta eftersom bara en efterträdde Kekkonen.
Men 1982 hette fortfarande grannen i öst Sovjetunionen. Det fanns en utrikespolitisk hantering som hade varit monopoliserad i några decennier. I motsats till Koivisto uppmanade inte Kekkonen sina statsministrar att vara utrikespolitiskt aktiva. Koivisto tvingades tvärtom som statsminister under Kekkonens sista år kryssa mellan budbärare som antydde att de talade med Ekuddens röst.
Den 6 april 1981 sade en klurigt leende Koivisto ifrån i teve. Det blev början till en institutionell utveckling där – om någonstans – abstraktionerna var nödvändiga.
Efter 1982 hade de självutnämnda sändebuden ingen roll i regeringspolitiken. Koivisto stödde de regeringar han hade utnämnt och han gjorde det för institutionernas skull. Som en följd av denna presidentiella konsekvens ökade statsministerns makt – för att logiskt nog öka ytterligare efter EU-anslutningen.
Mauno Koivisto tänkte på maktdelningen ur institutionernas och det politiska systemets, inte ur sin egen, synvinkel. Han hade en statsvetarsjäl och såg på politikens institutionella aktörer genom den berömda slöjan av okunnighet (om, till exempel, vem som skulle ha ämbetets framtida befogenheter).
Han drevs naturligtvis på ett mikroplan av de erfarenheter han hade som jagad statsminister som inte visste om han kunde räkna med presidenten. På det principiella planet besjälades han av den sunda viljan att sprida makten.
Alla de förändringar som drevs igenom under Koivistos – i huvudsak – andra presidentperiod kanske hade kommit som en produkt av tiden. Det får vi aldrig veta. Men vi vet att han analytiskt argumenterande byggde under den nödvändiga utvecklingen mot en något så när normal parlamentarism. Och vi vet att det var han som mer än någon annan medverkade till att vi år 2000 äntligen kunde ta det sista steget på normaliseringens väg: presidentens roll i regeringsbildningen minimerades.
Jag läser i Talouselämä att Björn Wahlroos klassificerar reformen som ett stort misstag. Jag ser den kommentaren som en senkommen bekräftelse att vi gick rätt väg.
● I mina ögon var Mauno Koivisto en stor politiker. Han grunnade, analyserade och lät besluten ta tid då tiden fanns. Men han handlade snabbt när läget krävde – till exempel när Finland ensidigt omtolkade Parisfördraget eller när vi ersatte vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen med en helt annan struktur i ett avtal med Ryssland.
Koivisto hade därtill besinning att inte rusa emotionellt i samma riktning som alla de som ville se Finland stödja de baltiska länderna i frigörelsen från Sovjetunionen. Alltså uttryckligen Sovjetunionen, inte Ryssland. Koivistos logik var oantastlig: Finland kan inte utlova ett stöd som vi inte kan leverera vid öppen konflikt.
Koivisto var en egensinnig ensamspelare. Det var Finlands lycka att hans personliga popularitet (under uppbyggnad redan 1968 efter första framträdandet som statsminister i den sena lördagsunderhållningen Jatkoaika i teve) byggde på en stark folklig intuition om hans styrkor.
● En enda gång gick han emot sina uttalade principer: Då han 1987 i praktiken utsåg Harri Holkeri till statsminister innan riksdagsvalet. Det fanns dock ett försonande drag. Han ville blockera den vägen för en politiker som hade kommit att utvecklas till Koivistos motsats: Paavo Väyrynen.