Grumlig frustration och fallosdyrkan
Recension Hanif Kureishis nya roman är ojämn och kaotisk med fallosdyrkan på sida efter sida. Den är inte upphetsande och inte direkt snuskig, men tröttsam.
– Det här var en gång ett tolerant land. Nu är stora delar av medelklassen mera rasistisk än den någonsin varit.
Orden är den kända brittiska författaren Hanif Kureishis. Han har igen gjort sitt bästa för att vi skall läsa honom och reagera.
Den senaste utmaningen till oss heter rätt och slätt The Nothing, ingenting, och titeln är förstås inte speciellt lockande. Vad för sorts ”ingenting” frågar man sig i alla fall, och Kureishi som inte tycker om att bli ignorerad har de senaste veckorna gett intervjuer som faktiskt inte säger mycket om boken, men kanske desto mer om hans sinnesstämning.
Kureishi har skrivit ett trettiotal romaner. Hans tidiga böcker var viktiga och inflytelserika, och gav honom internationell status. Vi läste om en generation vars föräldrar invandrat till landet från det brittiska imperiet och stannat kvar, slitit hårt och, som huvudpersonen Karim Amir uttrycker det i Förorternas Buddha (1990), blivit ”äkta engelsmän, eller närapå”.
Den romanen återspeglar Kureishis egen bakgrund. Fadern invandrade på 50-talet från Indien, träffade en engelska och blev kvar i London. Kureishi har berättat att fadern blev ursinnig på sonen efter Förorternas Buddha; Hanif hade, ansåg fadern, drivit med invandrare som han själv som åt flottig indisk mat ur tidningspapperspaket!
Han förstod i alla fall att sonen själv, till hälften indisk, till hälften engelsk, kämpat med sin invandraridentitet.
I en annan av sina böcker har Kureishi skrivit att det är lätt att avfärda invandraren numera. ”Han är inte längre en person (…) han har inget ansikte, ingen status, ingen historia(...) han har emigrerat från verkligheten till fantasin”.
Kureishi anser att det är fasansfullt att rikedomarna i världsstaden London, en av de främsta i världen, härrör sig från imperiet, och att få i dag har tillräckliga kunskaper i historia för att förstå det.
Ålderdom, hjälplöshet
I den nyutkomna romanen har invandrarens predikament ersatts av ålderdom, hjälplöshet, en längtan efter köttets lustar. Waldo är en känd gammal filmare som är rörelsehämmad och sitter i rullstol. Han är helt beroende av sin över tjugo år yngre fru Zee och filmkritikern Eddie som ligger med Zee och väntar på att Waldo skall dö. Waldo kan i alla fall ännu manipulera sin omgivning och besluter sig för att ge Eddie en läxa medan han ännu kan.
”Jag är den sortens idiot som vill vara en exklusiv älskare (…) när jag var olycklig trodde jag att sex skulle rädda mig. Jag är sextiotalist. Vi tog allt det goda för givet: jämlikhet, feminism, antirasism, frihet för sexuella minoriteter. Vi ansåg att vi var upplysta (…) men nej, vi var en elit, det var allt”.
Han lyssnar på Zee och Eddie i rummet intill. ”Jag har lärt mig att könsdriften liksom avundsjukan och Elvis aldrig upphör”. Och hans konkurrent Eddie är en ”cunnilingusspecialist”.
Det har blivit en ojämn kaotisk roman med fallosdyrkan på sida efter sida. Den är inte upphetsande och inte direkt snuskig, men tröttsam. Jag har svårt att se hur Kureishi förbinder detta med vad han kallat medelklassens rasister som faktiskt inte ser ut att höra till historien. Det verkar som om han spottat ut sin egen frustration över sådant som kan härledas till hur hans revisor för några år sedan lurade honom på en betydande summa pengar, 120 000 pund.
Det sotiga förfallna gamla London var bättre, menar gamle Waldo. ”Det finns för mycket pengar i London”.