Haikuns 17 stavelser
Ett språk utan adjektiv är ju otänkbart men används de alltför generöst är en baktung och svulstig text nästan lika illa. Precis som en sådan i mina tidiga Hbl-kåserier där jag radade adjektiven på varandra som tårta på tårta, typ en vit liljekonvalj och en blå blåklocka. En dag fick redaktionschefen nog och strök alla adjektiv ur mitt manus tills bara några stumpar återstod. En rätt brutal lektion med en bakläxa som länge sved i skinnet.
Långt senare har jag tänkt på de gamla japanska haikudiktarna som kunde ha lärt mig konsten att komprimera. I sina miniatyrdikter på tre korta rader med stavelser enligt mönstret 5 plus 7 plus 5 höll de kvar de förbiilande sekunderna med känsla för naturen, stillheten och de inre kopplingarna. Visst ställer matematiken flera gränser och det gäller att räkna stavelserna rätt utan att tappa tråden men i det ligger själva utmaningen.
Steget mellan en prosaist av Ivar Lo-Johanssons kaliber och en haikudiktare är mer än långt men när denne realist en gång skrev att korta meningar gör det sagda mer konkret, laddar språket, gör om ämnet medan ämnet gör om språket snuddade han faktiskt vid kortdiktens väsen.
Och knappast hade min redaktionschef från forna dagar läst en enda haiku i sitt liv men visste i alla fall hur språkligt bjäfs skall rensas ut ur text som text.
Många av dagens författare här som där har skrivit haikudikter och i den genren hör Tomas Tranströmer till de främsta. Här ett sublimt stilprov: ”Löven viskade/ett vildsvin spelar orgel./ Och klockorna slog”
När den finlandssvenska litteratur- och språkforskaren Helena Solstrand år 1985 debuterade med samlingen Mellan himmel och himmel fick miniatyrdikten ett lyft och då hade också ÅA-professorn Erik Andersson redan utkommit med sina haikur.
Min intervju med henne finns sparad som ett skrynkligt tidningsklipp där det framgår att kortdikten tände henne som lyriker. De stränga stilistiska kraven visade verkligheten men utan att förklara den, hela det intellektuella nätet skalades bort och gav en plötslig insikt och nya ögon att se med. Men hon underströk att det krävs mycket mer än enbart en förlitan på språket. Lodet måste sänkas djupt.
Och för henne blev den strama formen ingen tvångströja, tvärtom satte den processen i gång. Då kunde hennes haiku lyda så här: ”Snöfall kring huset/Svep tätare omkring oss/täcket, käraste”. Eller så här: ”Grodorna kväker/Röken svinner i vinden/Detta är detta”
Också Sonja Åkesson, den komplicerade poeten som med blödande inre sår och en ständig vardagskramp i magbottnen rumsterade i folkhemmet, snöt ungar och putsade golv, utgav år 1974 haikusamlingen Sagan om Siv. I den försökte hon med disciplin besvärja det kaos som livet ut skulle följa henne som en strykrädd hund. I bussen på sin dagliga färd till psyket i Halmstad satt hon och räknade de sjutton stavelserna på knogarna, fyllde papperslappar med dikter medan folk i bussen såg hennes räknande som tvångsmässiga rörelser, psykpatient som hon ju var!
”Dags igen igen./ Sjutton/ bäddar på salen” skriver hon i en haiku.
Flera år före sin död i cancer år 1977 skrev hon sitt eget eftermäle: Jag hoppas det ska stå i min dödsannons ”efter ett långt och otåligt buret lidande”.
I allt hon skrev, dikter, noveller och skådespel fanns galghumor, samhällskritik och stark skuldkänsla men främst en förtvivlan över återvändsgränderna. Men hon satsade sig själv just sådan hon var, tog sig genom spärrar eller fastnade i dem, lät dikten komma.
På många sätt är hon oförglömlig vilket kanske bidrar till att jag nu försöker locka fram min allra första anspråkslösa haiku: ”Plocka fynd och tro/ på vårens gröna löften/ Minnas livets djup”