Gotisk glesbygdsmosaik

Recension Vibrerande undertext, bred målgrupp och stark stämning får recensenten att se fram emot nästa bok om Braxå.

BARNBOK/UNGDOMSBOK ●●Katarina von Numers-Ekman En annan Bea Bladh Schildts & Söderströms 2017 s. 214 ”Högtalarrösten hörs på långt håll. Den pulserar över kanterna på Olympiastadion, över fotbollsplanerna och in genom det öppna bilfönstret till Bea och pappa som åker förbi på Idrottsgatan.”

Så inleds berättelsen om Bea Bladh, överbeskyddad flicka som får hemskolning och drar sig undan sina jämnåriga. Stafettkarnevalen blir en vändpunkt. Beas frånvarande pappa, marinbiologen, utmanar nämligen henne att ägna sig mer åt rörelse och upptäckande. Mamman bryr sig allt mindre om att sköta Bea, en omsorgssvikt som svider.

Läsaren bjuds bitvis på Beas historia där hennes frigörelse från ett spökande familjetrauma utgör romanens hjärta. Varför är hennes ben skadat? Varför har hon inga vänner? Boken får nerv och näring av Beas förvandling när hon vågar utmana sig själv att cykla omkring på en grön Jopo, träna på att tala ungt genom att lyssna på Radio Extrem och få vänner.

Fylligt persongalleri

En annan Bea Bladh är den fristående fortsättningen på Katarina von Numers-Ekmans fina roman Singer (2012), om vänskapen mellan Josefin och Jonathan. Nu ställs Bea, tidigare biperson, i centrum. Kring den gåtfulla herrgården i Braxå, dit hon flyttar, vecklas en gäckande släkthistoria ut. Intrigen inbegriper ett fylligt persongalleri av släktingar, grannar och bybor. Den deprimerade, inredningsfrälsta mamman, som helst draperar tillvaron med ett lager bohemian chic, den demoniske morfadern entymologen Bertil Bladh samt hans hustru den kuvade litteraturforskaren, den förfördelade kaksugna granntanten, den evighetsjoggande rektorn och den autistiska grannflickan är alla fylligt skildrade. Samtidskänslan är påtaglig trots den lantligt loja och behagfulla miljön där läsaren kan inandas dammet på en grusväg, höra strandskvalp och känna skogens fukt.

Titeln är snarlik en annan nyutkommen bok, En annan Abbe (2015) av Katarina Kieri. Layouten är genomtänkt med sitt granngula försättsblad och de sparsmakade insektvinjetterna som anknyter till den insektforskande morfadern bidrar snitsigt till miljöbeskrivningen. Jenny Lucanders fräsiga omslag pekar ändå mot mellanåldern trots att

I von Numers-Ekmans författarskap löper en linje av annorlunda åldrande där tanter kan ha låtsaskompisar och trettonåringar vara utstuderat barnsliga men ändå väl medvetna om de ölpimplande jämnåriga som figurerar i kulisserna.

Bea är 13 år. Både Bea och vännerna vacklar mellan barndom och begynnande tonår.

För en bred målgrupp

I von Numers-Ekmans författarskap löper en linje av annorlunda åldrande där tanter kan ha låtsaskompisar och trettonåringar vara utstuderat barnsliga men ändå väl medvetna om de ölpimplande jämnåriga som figurerar i kulisserna. Romanen vacklar alltså mellan mellanålders- och ungdomsroman och landar någonstans mittemellan. Förhoppningsvis når den en bred målgrupp.

Hos von Numers-Ekman kan läsaren räkna med vibrerande undertext. Harriet Löwenhjelm som Beas underkuvade mormor skrivit sin avhandling i litteraturvetenskap om med titeln ”Poetissa i slips” markerar ett särskilt sätt att förhålla sig till liv och konstnärskap.

Löwenhjelm, poet och kvinnlig dandy använde konsekvent leken och egenhändigt gjorda dockor för att undersöka sig själv och familjens gemensamma mytologi. Så gör också Bea, som klär sig som poetissa i slips och laborerar med Barbiedockor i insta-installationer som gör henne eftertraktad på sociala medier. Sådana ambitiösa bråddjup som genklangen av ett kvinnligt konstnärskap ger texten lyster. Pappa nynnar dessutom på Löwenhjelms dikt Beatrice-Aurore, troligen i Hootenanny Singers tappning.

Med sin Maria Gripe-aktiga, gotiska färgning bågnar romanen av stämning. Den fantasieggande herrgården med sina dammhöljda hemligheter och det brokiga grannskapet borgar för spänning: ”Det börjar skymma. Bea sitter vid spegelbordet med ryggen mot fönstret och ser en mosaik av svarta syrensiluetter, bitar av blinda fönster och grågul fasad i den tredelade spegeln.”

Upplösningen hade gärna fått vara mörkare för som det är nu vetter den mot mellanåldersromanens deus ex machina-lösningar. Om von Numers-Ekman vågar ta sin fäbless för det udda och innerliga längre in i skuggorna kommer oanade saker garanterat att hända. Allt är uppdukat för inkännande fortsättningar på livet i Braxå, ständigt välberättat med fingertoppskänsla för fina formuleringar.