Han är lycklig, stilig och lite dum, men inte alltför fånig. Jag tyckte om honom.
Litteratur Han vill känna djurets hela väsen och tecknar det sedan på sitt eget sätt. Årets Almapristagare Wolf Erlbruch har visserligen ett förflutet som reklamillustratör men när Disney ville peta i hans teckningar sade han nej.
Wolf Erlbruch Illustratören och Almaprisvinnaren 2017 om den godmodiga huvudpersonen i bilderboken Björnen som inte var där.
En svartbjörn som hellre luktar på blommor än räknar dem, och som när han räknar dem kommer fram till att de är vackra snarare än 38. Den godmodiga huvudpersonen i Björnen som inte var där, hans senaste bok på svenska, är precis så som man skulle vilja vara själv – hela tiden.
Att han dessutom bor i en skog vacker som en tapet gör inte saken sämre:
– Han är lycklig, stilig och lite dum, men inte alltför fånig. Jag tyckte om honom, säger Wolf Erlbruch, som den här gången valde att illustrera en berättelse skriven av Oven Lavie, en israeliskamerikansk debutant, vanligen kompositör, och ungefär hälften som gammal som Erlbruch själv.
Förutom huvudpersonen, svartbjörnen, har han också tecknat karaktärsfulla och pregnanta bifigurer som Den komfortabla kon och hennes kompis, Den slöa ödlan. Den sistnämnda något i barnböcker så ovanligt som en cigarrökande dandy, bekvämt tillbakalutad i Den komfortabla kons svank.
– Jag tror att han röker en joint, men det är bäst att inte säga något, skämtar Wolf Erlbruch lågmält.
Små omständigheter
Att beskriva Wolf Erlbruch som anarkistisk vore kanske att ta i, men han är utan tvekan bestämd. Som bilderbokskonstnär har han alltid noga valt vilka berättelser som han vill illustrera, och inför sin största försäljningssuccé, Det var det fräckaste fick han börja med att övertyga förläggaren. 26 år senare är den översatt till 29 språk och flitigt utlånad på bibliotek i flera länder.
Även svenska skådespelare har gjort rollen som mullvaden som gör sitt bästa för att hämnas på den som bajsat på hans huvud, vem det nu är.
– Den är inte min bästa bok, men den gav mig lön. Det är också en bok som barnen väljer själva. När deras föräldrar har velat köpa något trevligare har de lagt sig ner på golvet i bokhandeln och skrikit.
Almajuryn ser honom som en innovatör och visionär. När han började teckna som barn var det under små omständigheter, och på pappersbitar som hans föräldrar klippte till av fruktemballaget från mataffären. Som ung gick han på samma genreöverskridande konstskola, Folkwangs konstuniversitet, som dansaren och koreografen Pina Baush, som även hon skulle komma att revolutionera sin konstart utifrån hemstaden Wuppertal.
Under åren han skapat en personlig kollageteknik även om han ständigt provar nya arbetssätt. Efter att ha gjort ett par böcker delvis med hjälp av digitala verktyg, däribland Björnen som inte var där, vet dock Wolf Erlbruch att det är papper och färg som är hans viktigaste redskap.
– Hantverket blir helt annorlunda när man sitter framför en dator, man klickar och sitter väldigt trångt. När man ritar för hand andas man. Även när man gör små saker rör man sig, man rör fingrarna och händerna, lederna. Men känner allt mycket mer.
Utan kitsch
Anden, Döden och Tulpanen är en av de nio böcker som han även skrivit texten till själv. Erlbruch ville berätta om just döden utan kitsch, utan döda som sitter på moln och blåser tuggummibubblor, förklarar han. I stället ritade han en fågel, Anden, som upptäckter att Döden vandrar vid hennes sida.
– Bilden där Döden smeker några av Andens fjädrar hade jag hämtat från något jag såg som barn. En kvinna i vårt hus dog och hon lyftes ner till bottenvåningen av två män som lade henne i en kista. När hon blev lite rufsig i håret slätade en av männen till det försiktigt. Det var en så fin gest, och jag mindes den när jag gjorde den här boken.
Anden är inspirerad av de indiska ankor som han studerade hos en vän. Det är alltid de levande djuren som är hans förlagor och Wolf Erlbruch talar om vikten av att känna deras lukt, och deras uttryck. Fotografier är för platta.
Disney ville ändra
När en representant för Disney för många år sedan hörde av sig och ville att Wolf Erlbruch skulle teck-
na en kanin och en räv gjorde han det på sitt vanliga sätt. När Disney sedan ville att han skulle ändra sade han nej.
– Jag är från Wuppertal och människor från Wuppertal är så här, säger Erlbruch och slår sig i pannan.
När Erlbruch tog emot sitt pris på Konserthuset i Stockholm i måndags hade han vissa svårigheter med att läsa sitt tal, eftersom han förlagt sina glasögon.
– Jag är inte van vid sådant här, sade han från scen efter att ha grävt i fickorna.
Efter att ha fått låna ett par av en man i publiken läste han upp talet, där han bland annat sade att illustratören är som en turist i främmande land när han ska förhålla sig till andras texter.