Hemvården är i kris – klienterna, vårdarna och de anhöriga lider
Fallet där en klient hos hemvården dog och de anhöriga inte fick veta om det förrän flera dagar senare (HBL 21.5) har väckt diskussion i sociala medier. Det skedda borde absolut inte ha fått hända. Ändå är det att vänta att liknande olyckor kommer att hända igen om det inte sker omfattande förändringar i hur hemvården ordnas.
När allmänheten har spekulerat i orsakerna till det olyckliga och rent ut sagt oförlåtliga händelseförloppet, där ingen myndighet verkar villig att ta ansvaret för det skedda, har det även höjts röster som beskyller vårdarna.
Finlands närvårdar- och primärskötarförbund Super gjorde 2015 en utredning om hemvården där det tydligt steg fram att hemvården är i en kris som ständigt blir djupare. Av de utbildade vårdare som arbetar inom hemvården uppgav hela 95 procent att de känner oro för vårdens kvalitet.
Nedkörningen av institutionsvården har belastat hemvården i betydande grad. Hemvårdens klienter är i sämre skick än tidigare, deras vård mycket mer krävande och besöken som behövs per dygn är flera. Trots det har hemvården inte fått mera vårdpersonal i den omfattning som krävs för att kunna ge en god vård och klienten samt de anhöriga ska känna sig trygga. Hemvårdens arbetssätt har effektiverats på ett systematiskt sätt. Effektiveringen har resulterat i striktare kriterier för vem som beviljas hemvård och vilka tjänster som beviljas samt olika tekniska åtgärder som alla i praktiken inneburit att vårdarna ska utföra en större mängd arbete under kortare tid.
Det finns inte tillräckligt med personal inom hemvården. Utmaningarna inom rekryteringen handlar inte bara om att hitta vårdare som kan svenska, vilket HBL har skrivit om tidigare (6.1): ”Allt färre får hemvård på svenska i Helsingfors” och: ”Helsingfors JOanmäls för bristande svensk hemvård” (HBL 2.2)).
I fallet som HBL skrev om nyligen väntade pappan på att få vårdplats. Många andra väntar, hemvården är full av människor vars rätta plats inte är hemma och i praktiken blir deras vård snarare vanvård. Hemvårdens vårdare får dock inte skuldbelastas för detta. Vårdarna gör sitt yttersta och äventyrar till och med sin egen hälsa för att ge hemvårdens klienter så god vård de rimligtvis kan. De kan ändå inte vara på flera ställen samtidigt och de har bara två händer att arbeta med. Därför kan
Hemvården är full av människor vars rätta plats inte är hemma och i praktiken blir deras vård snarare vanvård.
inte klienterna få all den vård som de behöver.
Vårdarna mår dåligt av denna situation. Att inte ha möjlighet att utföra sitt arbete så väl som man skulle önska och kunna och som klientens tillstånd kräver för med sig en oerhörd etisk belastning för vårdarna. Enligt Supers utredning om belastningen i arbetet 2016 är över hälften av vårdarna rädda för att deras hälsa inte tillåter att de arbetar inom sitt nuvarande yrke om två år och hela 70 procent överväger att byta bransch. Över 90 procent av vårdarna är oroliga för vårdens kvalitet och 70 procent är varje vecka tvungna att i arbetet fatta beslut som står i strid med deras värderingar.
Detta missförhållande är strukturellt. Ändringarna sker på beslutsfattarnas bord. Enligt grundlagen har var och en rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Klienterna inom hemvården måste enligt lagen få de tjänster som har beviljats. Enda sättet att åstadkomma detta är att ge hemvården tillräckligt med resurser för att anställa de vårdare som behövs och ge vårdarna den tid som krävs för att utföra sitt arbete väl.