Kritiken behöver förnya sig för att överleva
Kulturdebatt Alla kulturinstitutioner jobbar i dag för fullt med att öppna upp för en yngre publik. Detsamma måste kritikinstitutionen göra för att överleva, skriver journalisten Mikael Kosk.
”Urusla villkor tystar kulturkritiken” är den rafflande rubriken på ett inlägg Intresseföreningen för finlandssvenska kulturkritiker (IFFF) skriver i HBL 22.5. Den starka retoriska överdriften skapar en bild av att kulturkritiken i brist på verksamhetsförutsättningar både kvantitativt och kvalitativt är på väg ut ur de svenskspråkiga medierna i Finland.
Det uppstår lätt en självgående myt om hur eländigt ställt det är med kulturkritiken. Men det råder ju ingen brist på recensioner i tidningar, tidskrifter, etermedier och nätmedier, vilket kulturchefen Fredrik Sonck plockar fram i HBL 25.5. Jag känner inte heller igen bilden av den skoningslösa konkurrensen om de lika fåtaliga som illa betalda uppdragen. En viss konkurrens är ofta hälsosam och ibland destruktiv. Om frilanskritikerna konkurrerar på kollegialitetens bekostnad utifrån den falska förhoppningen att det ska gå att leva på att skriva recensioner handlar det om en konkurrens som inte kan leda till någonting annat än en återvändsgränd.
Många kritiker är sådana som Sonck beskriver som semiprofessionella; de skriver recensioner vid sidan om annat jobb. Det finns ingen gemensam nämnare för den brokiga kritikerkåren, men den utredning om kritikens villkor som IFFF ska göra får gärna innehålla en exaktare kartläggning av kritikernas professionella och socioekonomiska profiler. För att komma vidare med frågan om hur verksamhetsvillkoren kan utvecklas måste det finnas data om vilken prioritet recensionerna har för dem som levererar dem.
Sonck skriver om de fåtaliga kritikerstipendierna att de spelar rollen som sällsynta och oförutsägbara andningshål som inte ger själva kritikinstitutionen någon större kontinuitet. Jag vill passa på tillfället att plocka upp en rekommendation som ingår i en kulturpolitisk utredning Wivan Nygård-Fagerudd och undertecknad gjorde för tankesmedjan Magma (Riktlinjer för en kulturpolitik på svenska i Finland, Magma-pamflett 1/2016). Den lyder: ”Långsiktiga satsningar på kulturkritik och -journalistik rekommenderas för medierna, tidningshusen och tredje sektorns finansiärer”.
Min uppfattning, utan att ha statistiskt belägg, är att kritikerna inte är särskilt aktiva med att söka stipendier. Fler ansökningar ger fler stipendier, men det är inte enkelt att definiera vad som är långsiktigt, vad som ger kritikinstitutionen kontinuitet. Det finns ett uppenbart behov av projektpengar för kulturkritiska insatser och Sonck ger en modell för hur det kunde fungera. Samtidigt är kritikinstitutionen rätt beroende av några enstaka personers ständigt återkommande insatser och det är höjden av fräckhet att låta dessa personer förstå att de borde skaffa huvuddelen av sin utkomst på annat håll. Där behövs en annan form av extern finansiering som komplement till arvodena. Alla stödformer är incitament till kvalitetsutveckling.
Likt vilken annan verksamhet som helst måste kulturkritiken ha en ekonomi för att ha överlev- nadsförutsättningar. Kritikens produktionskostnader är så låga att de pengar som behövs för att upprätthålla den inte kan vara omöjliga att vaska fram. Det gäller bara att omprogrammera sättet att tänka kring finansieringen.
Den större frågan är vad som till syvende och sist avses med kulturkritik. Kritiken har en mer vidsträckt innebörd än att bara handla om recensioner. Kanske undergångsscenarierna kring kulturkritiken bottnar i att det egentligen är en djupare kulturdebatt som saknas, en tids- och samhällsdiagnos som går betydligt längre än till att recensera enskilda verk.
Den något ålderdomliga kritikinstitutionen kan inte heller ignorera de övergripande förändringar som sker på mediefältet. Behovet av journalistik som bygger på kunskap och integritet försvinner inte men premisserna för verksamheten har oåterkalleligt förändrats, bland annat genom digitaliseringen, de sociala medierna och nätets hela universum.
I debatterna om kulturkritiken har jag inte sett och hört ett ord om vad som bör göras för att öppna sig för nya och yngre läsar-, tittaroch lyssnarskaror. Alla kulturinstitutioner jobbar i dag för fullt med att öppna upp för en yngre publik. Detsamma måste kritikinstitutionen göra för att överleva. Recensioner stannar lätt vid att vara en genre av texter som skrivs för dem som redan är vana vid att läsa och tolka dem, men det gäller att finna ingångarna för dem som inte gör det och som kanske inte alls läser tryckta tidningar.
I debatterna om kulturkritiken har jag inte sett och hört ett ord om vad som bör göras för att öppna sig för nya och yngre läsar-, tittar- och lyssnarskaror.
Kanske undergångsscenarierna kring kulturkritiken bottnar i att det egentligen är en djupare kulturdebatt som saknas, en tids- och samhällsdiagnos som går betydligt längre än till att recensera enskilda verk.