Rungande vokalt nej till livsångesten
Skivrecension Alla som sysslat med Erik Bergmans körmusik vet att den ställer enorma krav på sångarna, samtidigt som allt är logiskt och inget är omöjligt. På Helsingfors kammarkörs nya dubbel-cd är nästan alla styckena premiärinspelningar.
KÖRMUSIK
●●Erik Bergman
Körverk 1936–2000 Helsingfors kammarkör, dirigent Nils Schweckendiek. Solister: Herman Wallén, baryton & recitation, Piia Komsi, sopran, Tuula Paavola, alt, Tuomas Katajala, tenor, Markus Nieminen, baryton, Riko Eklundh, Sampo Haapaniemi, recitation, m.fl. (BIS – 2 CD)
Det börjar röra på sig beträffande skivförevigandet av Erik Bergmans musik. Även om oerhört mycket finns kvar att göra och flera av de centrala mästerverken ännu är oinspelade händer det och sker åtminstone på körfronten, den för Bergman viktigaste uttrycksmässiga genren.
Matti Hyökki och en specialsammansatt ensemble spelade i fjol in en trippel-CD för Alba med lejonparten av Bergmans manskörsmusik – däribland även stycken med instrumental beledsagning – och nu följer Helsingfors kammarkör upp det med en dubbel-CD på BIS med plock ur den blandade a cappella-repertoaren.
Liksom beträffande manskörsutgåvan är det svårt att förstå varför man inte satsade på ytterligare en skiva och stolt hade kunnat skriva ”Kompletta verk för blandad kör a cappella” på pärmen i stället för det nu aningen missvisande ”Körverk 1936–2000”. Viktiga större verk som Lapponia och Lemminkäinen, liksom en hel del smärre kompositioner, lyser med sin frånvaro men å andra sidan utges alla utom tre stycken nu för första gången i CD-form.
Intrikat och inspirerande
Alla som sysslat med Bergmans körmusik vet att den ställer enorma krav på sångarna, samtidigt som allt är logiskt och inget, när allt kommer omkring, är omöjligt. Medan manskörssångerna inte sällan är skrivna för Bergmans egna körer samt studentkörer överlag är den blandade repertoaren i högre grad koncipierad för professionella röster och visst känns det som att den inte kan vara i så värst mycket tryggare händer än vad som nu är fallet.
Samtidsmusikexperten Nils Schweckendiek är precis rätt person att reda ut de intrikata, men alltid tacksamma och inspirerande partituren och i sin kammarkör har han ett på många sätt optimalt instrument att förverkliga de mångfasetterade bergmanska visionerna med.
Den tonala precisionen är, föga överraskande, nära nog klanderfri och även de mest komplicerade klustren sitter mestadels exakt som de skall. En viss emotionell återhållsamhet och en lätt klinisk klanglig kvalitet har ibland kännetecknat HKK:s musicerande men här satsar man för fullt i, vid behov, nog så imponerande vokala eruptioner och intensiteten håller i sig från början till slut.
Uttrycksfull recitation
Bland höjdpunkterna noterar vi bland annat två starka 70-talsverk, Edith Södergran-tonsättningen Gudarnas spår och Vestenvinden till Rolf Jacobsens text, samt Solveig von Schoultz-tonsättningen Springtime (1966). Lamento – Burletta från 1957 har inte förlänats något opusnummer, men är ett viktigt verk såtillvida att många av de sedermera centrala vokala uttrycksmedlen här för första gången på allvar gör sig gällande.
Bland de tidigare verken kan man lyfta fram till exempel de finstämda Fyra sånger för blandad kör op. 44b (1956) samt, varför inte, Bergmans allra första publicerade verk, folkvisearrangemanget Den vän jag älskat haver jag nu mist (1936). Bergmans sena produktion är, som bekant, ojämn och skivans sist tillkomna verk, den brett upplagda Väinämöinen för recitatör, blandad kör och 4 solister (2000), känns vissa spännande moment till trots på det hela taget trött och oinspirerad.
I språkbegåvade Herman Wallén har man en ypperlig barytonsolist i bland annat Petrarca-Suite (1991) samt dito recitatör i den samma år skrivna Nein zur Lebensangst till den tyske psykologen Peter Lausters fackprosa – för övrigt en titel som alldeles ovanligt väl kunde stå som motto för hela Erik Bergmans liv och gärning.
Samtliga övriga medverkande gör likaså väl ifrån sig – vi noterar exempelvis Riko Eklundh som mäkta uttrycksfull recitatör i Vårt land (1999) och Piia Komsi och Tuula Paavola som suggestiva röster i folkvisebearbetningen Tyttöset (1973).
Att BIS-teknikerna just den här gången valde YLE:s M2-studio som inspelningsmiljö kan försvaras ur texthörbarhetssynpunkt.