Tankens frihet råder vid pianot
PiaNOMusiK
●●erik Bergman
Verk för solopiano. Tuomas Mali, piano. (Pilfink)
Visst är det positivt att inspelningsstudiorna på senare år kommit i allt flitigare användning i syfte att få Erik Bergmans (1911–2006) produktion bevarad på skiva. Medan körverken är nog så viktiga – vokalmusiken får trots allt betecknas som Bergmans primära genre – fyller den nyutkomna skivan med solopianoproduktionen en nästan lika viktig funktion när det gäller att berika och vidga bilden av Bergman som tonsättare.
Om körtonsättaren Bergman ofta utpekats som en rabulist som ställer extrema krav på koristerna, överraskar pianotonsättaren Bergman med ett betydligt mera återhållsamt uttryck. Också i sina mest expressiva stunder är han förvånansvärt lyrisk.
Att Bergman själv var pianist avspeglar sig i ett idiomatiskt uttryckssätt i varje komposition. De tidiga verken ställer inga nämnvärda krav på pianisten, men i de senare verken skriver Bergman på ett sätt som definitivt prövar pianistens tekniska och tolkningsmässiga färdigheter. Så kanske allra tydligast i den tredelade sviten Aspekter (op. 63, 1969), som imponerar med sin finstämda expressionism och variation i uttrycket. Ack så kort steget är till Skrjabins universum!
frigörelse
I Bergmans fall märker man tydligt hur avresan från tonaliteten frigjorde honom som tonsättare. Uttrycket är rentav impressionistiskt för att inte säga timitt i tidiga Stämningsbild (1935), som intill förväxling liknar ett preludium av Debussy.
I danssviten Danze senza nome (opus 13, 1944) är musiken tveklöst charmant om än ännu relativt naiv. Fem år senare, i pianosviten Intervalles (opus 34, 1949) överger Bergman tonarterna men skapar i stället sju ytterst lekfulla satser utifrån olika intervaller – intervallanvändningen är definitivt påhittig, ofta snillrik.
I sonatinen (opus 36), skriven 1950, skönjs redan betydligt mera av Bergmans sprittande, elektrifierade karaktär. I Espressivo (opus 40, 1952), som kallats Finlands första tolvtonsstycke, är Bergman tillbaka med en förnyad teknik men i välbekanta farvatten – uttrycket är inte alls rabulistiskt utan snarast lika impressionistiskt som när det begav sig.
improvisatorisk frihet
De sista pianoverken tillhör de mest utvecklade. Jag vet inte om jag på den här skivan hör något av den improvisatoriska frihet som Bergman ordinerade för tolkningen av À propos de B-A-C-H (op. 79, 1977) – å andra sidan gav tonsättaren stora tolkningsmässiga friheter åt pianisten, så att verket alltid kunde födas på nytt genom interpreten.
Stycket uruppfördes i likhet med Omaggio a Cristoforo Colombo av pianoprofessorn Liisa Pohjola. Bergmans sista pianostycke, opus 119, skrevs 1991 inför 500-årsjubileet av Kolumbus ”upptäckt” och framstår som ett av Bergmans allra finaste – Bergmans fantasifullhet, livsglädje och iver tränger tydligt igenom i de två satserna, Santa Maria and Guanahani.
Det musikaliska skeendet tar sin början från toner som härleds av bokstäver i sjöfararens namn, menade Bergman, och ”i Guanahani konfronteras man med en spänningsfylld atmosfär, där två kulturer möts och brottas med varandra.” I praktiken betyder det här ett nästan Prokofjevaktigt aktivt hamrande i bästa toccata-anda.
egenartat
Det mest överraskande för pianisten Tuomas Mali var hur egenartade verk Erik Bergman skrev, oberoende av vilken utgångspunkt han vid ett visst tillfälle valt för sitt skapande. Bergmans produktion präglas enligt pianisten av ”fantasins frihet, extatisk hänförelse, humor och anarkism”.
Texten i skivhäftet är bristfällig och ger inte den kontext som man hade hoppats på. Inspelningen är ändå sakligt gjord och Tuomas Mali gör en fullgod pianistinsats och bemästrar med beröm de tekniska utmaningarna i Bergmans musik.