Från fröken till försörjare
Det har skrivits många böcker och tidningsartiklar om Emma Irene Åström som var Finlands andra kvinnliga student och första kvinnliga universitetsmagister. Landets allra första fröken att få studentlyran, Marie Tschetschulin, har fått stå i skuggan av sin
Marie Tschetschulin förtjänar att bli ihågkommen. För 147 år sedan blev hon Finlands allra första kvinnliga student. Om ödet ville det annorlunda hade hon kanske kunnat få en akademisk karriär. I stället dog hennes pappa ung och som äldsta barnet fick hon allt ansvar för familjen.
När 18-åriga Marie Tschetschulin går ner för trapporna från universitetet och ut mot Senatstorget hurrar pojkarna. Marie skyndar de cirka tvåhundra metrarna till hemmet på Fabiansgatan 27 för att berätta den glada nyheten. Hon bär vit klänning, ljusblått skärp och en matchande stor rosett i håret – Marie är väldigt à la mode i Helsingfors den 18 maj 1870.
Hemma väntar tegelfabrikören och redaren, den ryskättade pappa Feodor och svenskättade mamma Hilda (född Eckstein). Och förstås de tre systrarna: Eugénie, Agnes och Mélanie. Så hörs plötsligt sång utanför fönstret, studentpojkarna har hunnit i kapp och firar henne. Inte nog med att Marie har fått betyget berömligt i alla ämnen så är hon också Finlands första kvinnliga student någonsin.
Marie Tschetschulin får inte rätten att bära studentmössa som pojkarna. Därför har Feodor vänt sig till den respektabla guldsmeden Roland Mellin. Han har skapat en spektakulär studentlyra med briljanter. Den har Marie fäst på sin ljusblå rosett.
– Lyran är mycket större än vad herrarnas var på den tiden och ser mera ut som ett smycke. Först när jag såg Maries lyra på universitetsmuseet begrep jag hur sällsynt vacker den är, säger Anneli Mäkelä-Alitalo, docent i finsk och skandinavisk historia.
Kvällen den 18 maj har föräldrarna slagit på stort: bal på Brunnshuset med närmare hundra gäster. Det dyker upp vänner till familjen, men framför allt har man bjudit de övriga tjugo som tagit studenten samtidigt som Marie.
Nyhet som noterades
Så gott som alla dagstidningar i Norden noterar undret som skett, att ett fruntimmer tagit studenten. En journalist på Wiborgs Tidning är entusiatisk:
”En hvar, som älskar landets framåtskridande, måste äfven i det timade faktum se en framtidshägring af ljusaste färg, ty denna enda examen skall verka mer än milslånga andraganden om qvinnans naturliga rättigheter.”
Marie själv är mest besvärad över uppståndelsen, och vill inte sticka ut.
– Säg inte att jag är student, brukade hon säga, till resten av familjens förtret.
– Vet du, det där verkar löjligt, svarade mamma Hilda då som tyckte att dottern var alltför blygsam.
På 1800-talet var studentexamen detsamma som dagens inträdesprov till universitetet. En tummelplats för unga män där kvinnor inte hade någon rätt att dyka upp.
Bildningsidealet för välbeställda fröknar fram till århundradets mitt såg minst sagt ganska annorlunda ut än i modern tid.
– Det fanns uppfattningar om vad kvinnor kunde tänkas ägna sig åt, som handarbete, dans, sång, pianospel, teckning och att lära sig språk. De skulle klara av att föra en bildad salongsdiskussion, säger Mäkelä-Alitalo.
Vissa flickskolor började lära ut matematik och geografi så tidigt som på 1830-talet.
– Det väckte förargelse. Kvinnan skulle inte tränga sig in i männens yrken. Man ville gifta bort flickor så tidigt som möjligt, gärna när de var 20 år eller yngre, för att de inte skulle komma på andra tankar. Männen däremot fick gärna vara 30 år så att de skulle klara att försörja familjen.
En pappafeminist
Marie Tschetschulin var ett barn med ”rastlös verksamhetslust och okuvflig energi”. Tack vare pappas förmögenhet kunde hon gå i professor Wohlstedts privata tyska skola, i lektor Bardys franska fruntimmersskola och så tog hon dessutom särskilda privata kurser i pojkskolan Helsingfors lyceum.
Feodor ville att Marie skulle läsa vidare på Kejserliga Alexandersuniversitetet, något ingen ung dam gjort tidigare. På det sättet var han en av de första pappafeministerna. Feodor kämpade för att dottern skulle få samma rättigheter som pojkarna.
Han gjorde en kontroversiell anhållan till universitetets konsistorium (alla professorer). De första reaktionerna var skeptiska leenden och speciellt vicekansler Casimir von Kothen föraktade försöket till ”emancipation”. I sista hand var det ingen mindre än kejsar Alexander II som fattade beslutet till Tschetschulins fördel. Han var förtjust över att det var en kvinna med ryska rötter som ville bli den första kvinnan med en lyra.
Trots att kvinnor i Finland inte fick någon allmän studierätt förrän 1901, var Marie Tschetshulins bedrift ändå en milstolpe. Efter henne började kvinnor ansöka om dispens och mot slutet av århundradet blev kvinnorna långsamt fler.
– Jag tror att Marie var en förebild för andra flickor på den tiden, man tänkte att ”kan hon söka in till universitetet, så kan jag”. Universitetet var länge en patriarkal plats. Långt in på 1900-talet fanns ett segt motstånd mot kvinnor på universitetet. Många föraktade kvinnorna och ansåg dem vara mindre intelligenta, säger Pia Vuorikoski, utställningschef på Helsingfors universitetsmuseum.
När Finlands andra kvinnliga student, åländska lantflickan Emma Irene Åström mötte snofsiga välbärgade Marie Tschetschulin knöts inte precis några vänskapsband.
Emma Irene frågade om Marie tänkte fortsätta studierna.
– Nej, jag skulle aldrig gå på en föreläsning med bara manliga studenter. Jag vill inte på något sätt emancipera mig, svarade Marie då.
Sedan var det slut med den diskussionen, berättar Åström i sina memoarer. Bilden av Marie Tschetschulin som snobbig överklassflicka som tog studenten för att hon fick ett infall lever kvar än i dag. Medan Marie hoppade av studierna blev Emma Irene landets första kvinnliga magister och senare en mycket omtyckt utbildare av kvinnliga lärare.
Men Marie hoppade av studierna av en orsak.
Från fröken till försörjare
Pappa Feodor dog 52 år gammal bara ett år efter att Marie tagit stu-
denten. Hon fick ge upp sitt ”lifvliga kunskapsbegär” och de fortsatta studierna vid historisk-filologiska sektionen.
Familjen drabbades av ett hårt ekonomiskt bakslag, av exakt vad är oklart. Det tvingade Marie att ensam ta ansvar för att försörja alla i familjen Tschetschulin.
Hela pappa Feodors lantegendom i Esbo på 400 hektar auktionerades ut. I den ingick Stensvik gård, en karaktärsbyggnad med åtta rum ”afsedd för ståndspersoner” och det intilliggande tegelbruket som producerade 2,9 miljoner tegel om året. I det här sammanhanget kan man nämna att Feodor donerade allt tegel till Gamla studenthuset. Det var en av de bidragande orsakerna till att huset faktiskt kunde byggas samma år som Marie blev student.
En liten glimt av hur det kan ha varit för Marie Tschetschulin att leva bland den helsingforsiska societeten på 1870-talet får man från lillasyster Mélanies brev. Om somrarna hyrde hela familjen den ”gula byggningen” på Stansvik gård i Degerö där grannarna hade efternamn som von Willebrand, Schauman och Furuhjelm.
Systern skriver att ”Lilli”, som familjen kallade Marie Tschetschulin, tvingades bli vuxen fort.
– Jag kan ju icke bedöma hennes läggning, på den tiden, ty jag var då blott omkring 7 år, men kan tänka mig att hon sannolikt verkade gammal, då hon stackare, från 18 års ålder, efter min fars död, hade ansvar och bekymmer för de vidlyftiga affärerna. Hon blev troligen brådmogen.
För familjen Tschetschulin var hela sommarens höjdpunkt Mariedagen, som då firades den 3 augusti.
I alla societetsfamiljer på Stansvik fanns en Maria eller Marie, och hos Tschetschulins hela tre stycken (här räknade man också mellannamnen): mormor, mamma och studenten Marie. Familjerna inviterade varandra på middagsbjudningar. Hos Tschetschulins vankades det ofta vanilj à la glace med jordgubbar till dessert. Sedan var det dans på planen där man vanligtvis spelade krokett eller kastade käglor.
– Dansmusiken utfördes av en gammal skomakare. Han filade på av alla krafter på sin gamla fiol. Falska toner bjöd han på, men det störde inte ungdomens nöje att dansa, skriver Mélanie.
Agnes T. – en internationell stjärna
Marie Tschetschulin började jobba för att försörja familjen. Först hos Krogius & Co, sedan i närmare trettio år på dåtidens största rederi, Finska Ångfartygs Aktiebolaget (FÅA), i dag mera känt som Tallink Silja. Tack vare sina ”ovanligt mångsidiga och gedigna språkkunskaper” (hon talade sex språk flytande) fick hon sköta korrespondensen med utlandet.
Samtidigt gjorde mellansystern Agnes Tschetschulin karriär som violinvirtuos och kompositör. Hennes Berceuse blev ett ofta uppfört stycke i Finland.
Hon fick uppträda för det engelska hovet och blev till slut professor vid konservatoriet The Ladies College i brittiska Cheltenham. Systern Eugénie var en lovande mezzosopran men det fanns inte pengar att skicka henne utomlands så hon började jobba som musiklärare, medan
Mélanie blev språklärare. Båda tog emot elever i det gemensamma hemmet på Ludvigsgatan 5.
Marie var en mycket omtyckt arbetstagare på ångbåtsrederiet, där hon jobbade i nästan trettio år. Efter 25 år i tjänst visade bolaget sin uppskattning. Hon bjöds till vd:n Krogius villa på Granö där presenter delades ut, bland annat i form av fem aktier i rederiet.
Eftersom ingen av de fyra systrarna fick barn blev Mélanie den sista Tschetschulinaren. I ett brev 1943 skriver hon: ”Min saknad efter systrarna är stor”. Man kan beundra Marie Tschetschulins studentlyra på den permanenta utställningen Tankens kraft på Helsingfors universitetsmuseum på Fabiansgatan 33. Om du har information om Marie Tschetschulin, hör av dig till skribenten.
På webben återpublicerar vi bland annat en intervju med lillasyster Mélanie Tschetschulin från 1940. Läs mer på HBL.fi och i HBL 365!