Det räcker knappast med att få utsläppen och kolsänkorna i balans
Professorerna Pekka Kauppi och Tomas Lundmark (HBL 28.5) anser att skogens nettotillväxt är den viktigaste faktorn ur klimatperspektiv. De menar alltså att allt är frid och fröjd så länge de växande träden binder mera kol än vad som tas ut via avverkningar. Fritt fram att öka skogsavverkningarna!
Jag vill hävda att det finns flera väsentliga perspektiv som utmanar den här positionen.
Låt oss först granska mängden klimatstörande gaser i atmosfären: Utsläppen från bland annat förbränning av fossila bränslen ökar halten av koldioxid medan kolsänkorna, till exempel skogar som binder kol, sänker den. Om virkesuttaget ökar med 15 miljoner kubikmeter från nuläget, vilket skogsindustrin eftersträvar, kommer de finländska skogarnas effekt som kolsänkor att försvagas för många decennier framåt, enligt den finländska klimatpanelens färska rapport. Effekten är i praktiken densamma som om man ökade utsläppen av klimatstörande gaser.
Klimatförändringen har redan framskridit så långt att det knappast räcker med att stabilisera halterna av klimatstörande gaser, det vill säga att få utsläppen och kolsänkorna i balans. Redan nu borde vi tänka på hur vi kunde minska mängden koldioxid i atmosfären. Då kommer kolsänkorna i fokus.
Kolsänkornas roll är central i förhandlingarna om LULUCF-förordningen inom EU. HBL (23.5) rapporterar helt riktigt att Finland försöker urvattna kommissionens förslag. Klimatpolitikens centrala styrmedel borde byggas upp så att de sporrar till åtgärder med bestående positiv effekt för klimatet. Åtgärder som minskar kolsänkornas effekt skall kosta, precis som utsläppsrätter.
De nu dominerande metoderna för slutavverkningar, alltså kalavverkning som efterföljs av markberedning, utsätter skogen för en allvarlig chock. Kol som varit bundet i marken frigörs. Detsamma händer när man dikar torvmarker, som utgör en betydande del av skogbruksmarken i Finland. Gammelskogar och odikade torvmarker är värdefulla kollager och livsviktiga för en stor mängd hotade arter.
Om skogsavverkningarna i Finland och Sverige riktades endast till virkesåkrar med föga värde för skogsnaturens biologiska mångfald skulle konflikten kring skogsbruket vara betydligt mindre än i dag. Problemet är att virkesuppköparna fortfarande går med på att köpa virke från skogar som borde bevaras.
Jag håller med Kauppi och Lundmark om det viktiga klimatpolitiska målet att ersätta kol, olja, naturgas och betong med produkter som tillverkats av förnybara naturresurser. Om man använder virke till hållbara produkter som hus och möbler kan kolet hållas lagrat i flera århundraden. Om man däremot direkt bränner biomassan för att värma hus, genom energikrävande processer tillverkar trafikbränslen som snabbt konsumeras på motorvägar eller tillverkar papper och kartong som mycket snart bränns upp i en sopförbränningsstation är kolet väldigt snart tillbaka i atmosfären. Om vi samtidigt försvagar kolsänkornas effekt kan resultatet bli mycket olyckligt.