Något annorlunda superhjälte
Filmrecension Wonder Woman är en superhjältefilm som vågar vara romantisk och idealistisk och vägrar ge upp hoppet om mänskligheten.
ACTION/SUPERHJÄLTE
●●Wonder Woman
Regi: Patty Jenkins. Manus: Allan Heinberg. Foto: Matthew Jensen. I rollerna: Gal Gadot, Chris Pine, Danny Huston, David Thewlis, Elena Anaya.
Superhjältegenren är en erkänt manlig (läs: grabbig) berättartradition och följaktligen efterlyser man i fan boy/girl–församlingen alltid nu och då ett mera kvinnligt perspektiv – givetvis minus Supergirl, Catwoman och Electra. Låt gå för det, om inte för annat så för att reta gallfeber på de morsgrisar som tappade koncepterna när man i exempelvis nyfilmatiseringen av Ghostbusters gick in för en kvinnlig första kedja. Sparkbyxorna killar, sparkbyxorna!
Det finns visserligen andra sätt att förhålla sig. Kanske kunde man förslagsvis hävda att det snarare behövs färre än flera superhjältefilmer, vem vet.
Nåväl, här kommer nu DC Comics Wonder Woman som efter att den planerade tv-serien lades ner – efter ett sketet pilotavsnitt – får en ny chans. Hon, Diana, är den intet ont anande tösen som växer upp på en paradisö omgiven av kvinnor endast.
Och det är inte vilka som helst kvinnor. Vi talar om ett gäng amasoner som när de inte ägnar sig åt bågskytte och ädla kampsporter talar sig varma om sina förfäder, de grekiska gudarna.
Men så en dag händer det som inte skulle få hända, att man får påhälsning av en amerikansk stridspilot (Chris Pine) – modell första världskriget – som kraschlandar med fienden, tyskarna, hack i häl.
Effektiv häxbrygd
Den gode Steve Trevor hämtar sig snart men Diana (Gal Gadot, bekant från Fast & Furious-lägret), den mest oskuldsfulla av varelser, har svårt att lägga de tragiska krigsskildringarna bakom sig.
Hon, dotter till Zeus och Hippolyte (Connie Nielsen), är fast övertygad om att ifall hon drar ut i strid och lyckas besegra krigsguden Ares (som det heter) så är allting frid och fröjd.
Trots moderns protester gör hon den brittiska spionen sällskap till London, bara för att i de konservativa brittiska militärkretsarna väcka stor uppståndelse; en kvinna med åsikter och attityd är inget för de styva övre läpparna.
Det oaktat bär det snart av till kontinenten där man kolliderar med Danny Hustons tyska krigshetsare, ett odjur som tillsammans med Elena Anayas vanskapta vetenskapskvinna planerar att med hjälp av den nya sköna senapsgasen vinna kriget.
Nu har ju Patty Jenkins (Monster – Aileen Wuornos) knappast åstadkommit en lika mördande effektiv häxbrygd, men det finns förmildrande omständigheter, många sådana.
Föredömligt traditionellt
Inte bara regisserar hon action på ett sätt som gör att man faktiskt får ett hum om vad som är på gång; filmens bildvärld och patina för stundvis tankarna till den inledande – och i särklass bästa – Captain America-filmen.
Underförstått: med undantag för den närmast antika inledningen och de lätt spejsade glödande lassonumren är detta föredömligt gammaldags och traditionellt, både i termer av tempo och temperatur.
Här kan man också skönja ett något så när intressant filosofiskt perspektiv, det vill säga: är den struliga och idel destruktiva mänskligheten till syvende och sist värda Gudarnas sympatier? Eller borde man helt enkelt låta de stackars satarna utplåna varandra?
Med detta nu inte sagt att Wonder Woman skulle vara genomgående inspirerat arbete. På vägen mot den bombastiska finalen vankas diverse transportsträckor varpå det sällan blir fullt så sexigt och drivet som man har lov att förvänta sig.
Men visst blir man lite glad – över en superhjältefilm som spolar det cyniska och populärkulturellt hippa till förmån för ett bygge som inte räds det existentiella, som vågar vara romantisk och idealistisk, som vägrar att ge upp hoppet när det gäller mänskligheten.
Vad jag försöker säga är att man fått så nog av superhjälterullar som stirrar sig blinda på sin egen navel att man gärna kapitulerar så fort någonting skiljer sig från mängden. Ungefär så.