Paris och Wien i varsin ringhörna
Eveliina Sumelius-Lindblom är en spännande forskar- och musikertyp, som ser ovanligt djupt in i de musikaliska sammanhangen, menar Mats Liljeroos.
PIANOMUSIK
●●Eveliina Sumelius-Lindblom
Pianorecital i Musikhusets Cameratasal 31.5. Medverkande: Minna Pensola, violin, Anne Piirainen, klarinett. Honegger, Schönberg, Poulenc, Berg, Ravel.
Eveliina Sumelius-Lindbloms pianorecital gav upphov till mångahanda tankar och idéer både i riktning inåt, mot nottexten och dess historiska konnotationer, och utåt: mot musikens relation till övriga samtida strömningar och samhället i stort.
Och det var ju även meningen, enär det handlade om SumeliusLindbloms andra doktorandkonsert vid Sibelius-Akademin med den fantasieggande rubriken ”Den nya (o)ordningen: de modernistiska motpolerna Paris och Wien på 1920-talet”.
Temat för forskningsprojektet är den franska 20-talsmodernismen och vid denna konsert behandlades tidens ”Parisskola”, i den mån man kan tala om en sådan, i relation till den så kallade andra Wienskolan. Beträffande den senare är modernism en acceptabel term, medan jag skulle vara försiktigare med termen beträffande det som försiggick i Paris vid samma tid.
Sumelius-Lindbloms poäng, som hon kommit fram till medelst delvis intertextuella metoder, är dock att det, paradoxalt nog, ändå är mera som förenar de bägge inriktningarna än vad man först kanske kunde föreställa sig och konsertprogrammet kan ses som en strävan till att belysa denna insikt.
Expressivt och emotionellt
Vad som förenar, exempelvis, Arthur Honeggers kompakta Prélude, arioso et fughette sur le nom de BACH (1932) och Arnold Schönbergs mer elaborerade Svit för piano op. 25 (1925) är ett aktivt förhållande till historien och i just detta fall inte minst till Bach, med bland annat ett utpräglat kontrapunktiskt skrivsätt som resultat.
Schönberg har litet i onödan fått stämpeln av torr teoretiker och nämnda svit – ett av hans första dodekafoniska verk – röjer en nog så subjektivt emotionell och expressiv stämma. Alban Bergs arrangemang för violin, klarinett och piano av andra satsen ur Kammarkonsert (1925) var i sin tur ett bra exempel på en mer lyriskt sensibel, mindre rigorös, aspekt på tolvtonsestetiken.
Francis Poulencs virtuosa pianosvit Napoli (1925) var åter ett bra exempel på hans förmåga att – i bästa Lisztanda – suga åt sig intryck härifrån och därifrån och ändå klinga personligt, medan Ravel i G-dursonaten för violin och piano (1927) såväl flirtar med jazzen som anammar samtidens nyklassiska strömningar.
Helt åskådliggjorda blev väl inte beröringspunkterna Paris- och Wienestetiken emellan och om den förstnämnda stod för en nationellt färgad neoklassicism är den andra trots allt i första hand ett slags ultraromantisk yttring, samtidigt som den ju utgjorde grogrunden för den efterkrigstida serialistiska modernismen.
En skojig konsert resulterade det hela dock i. Sumelius-Lindblom är en spännande forskar- och musikertyp, som ser djupare in i de musikaliska sammanhangen än vad enbart notbilden ger vid handen och som med bravur redde ut även de mest intrikata texturer. Hon fick ypperlig assistens av Anne Piirainen på klarinett och, inte minst, sedvanligt ultrainlevelsefulla Minna Pensola, som så när stal showen i Ravel.