Oskari Mörös experiment: ”Ibland lönar det sig att ta risker”
Friidrott Oskari Mörö har förberett sig för häcksäsongen på ett exceptionellt sätt. – Jag har alltid velat pröva nya saker, säger han.
Oskari Mörös säsong började med grym dramatik – i säsongspremiären i Belgien snubblade han på den tredje häcken och stupade omkull. Men han överlevde utan större blessyrer än några blåmärken och skrubbsår.
– Jag gjorde några kullerbyttor, men lyckligtvis inte mer än så, säger Mörö.
En förklaring: Mörö hade precis återvänt från ett träningsläger på hög höjd i Sierra Nevada i Spanien. Hans finmotorik var kanske lite trubbig.
Prövade nytt
Men vänta, hög höjd? Höghöjdsläger brukar vara reserverade för längdåkare och distanslöpare, inte sprintrar.
– Jag har alltid varit villig att pröva nya saker. Ibland kan det löna sig. Det är förstås en liten risk, men 400 m häck kräver både syrekapacitet och snabbhet. Jag tror höghöjdsträning kan vara till nytta, säger Mörö.
– Kristiina Mäkelä (Finlands bästa trestegshoppare) har varit där ett par år. Jag pratade lite med henne på förhand.
2 300 meters höjd
I praktiken tillbringade Mörö femton dagar på 2 300 meters höjd, men han genomförde några – tre för att vara exakt – träningspass på havsni- vå i närliggande Granada. Det grämer honom lite att han inte kunde slutföra häckloppet i Oordegem.
– Det skulle ha varit intressant att se hur det känns under den sista hundringen. Jag vet att snabbheten finns där, men på träningarna direkt efter höghöjdslägret tröttnade jag ganska fort, säger Mörö.
– Jag vet åtminstone nu att det inte lönar sig att löpa ett häcklopp direkt efter ett höghöjdsläger. Det hade kanske varit bättre att löpa 400 meter slätt.
Hälsensinflammation
Esbo IF-löparen tjuvstartade egentligen säsongen redan i slutet av mars i Sydafrika, då han löpte 400 meter på den hyfsade tiden 47,63. Det är hans fjärde snabbast tid någonsin.
Träningssäsongen har dock inte varit helt problemfri för Mörö, som tog sig till semifinal i Rio de Janeiro med det finska rekordet 49,04. I vintras tvingade en utdragen hälsensinflammation honom till att köra en hel del alternativ träning, styrka, vattenlöpning och cykling. I våras, före Sierra Nevada, drabbades han av en virussjukdom som krävde vila.
– Det har blivit ganska lite intensiv träning på benen, men det är ingen panik. Det är ännu över två må- nader till VM. Det är många som gör bra resultat i juni, men det har ingen betydelse i de stora mästerskapen, säger Mörö – som lyckades pricka in toppformen perfekt både i EM 2014 och i EM och OS 2016.
Starkare bål
Däremot har Mörö inte haft några större problem med sin höft, som besvärade honom förra säsongen. Hemligheten: massor av rehab och bålträning.
– Jag har lyckats aktivera mina djupa muskler och fått bättre kontroll över min höft. Det syns i löpningen och i synnerhet i häcktekniken, säger Mörö.
– Det kan hjälpa mig att knipa några hundradelar.
400 m häck är en blandning av många element – teknik, explosivitet, snabbhet, uthållighet. Det gäller att finna rätt balans i träningen.
– Det är en intressant gren. Träningsrytmen är viktig, säger Mörö.
Ny start på måndag
Mörö får en ny chans redan på måndag i Prag. Han kommer att tävla ganska intensivt under de närmaste veckorna – efter Prag blir det Paavo Nurmi Games i Åbo, elittävlingarna i Kuortane och Europacupen i Vasa.
– En tävling per vecka känns som en bra rytm. Ibland kan det till och med göra gott att köra ett par tävlingar inom två tre dagar och sedan vila ett par veckor, säger Mörö.
– I stora mästerskap blir det, förhoppningsvis, tre lopp inom fyra dagar.
I EM tvingades Mörö löpa tre lopp inom tre dagar, då deltagarna rangordnades på basis av sina statistiktider. De tolv snabbaste var direkt kvalificerade för semifinal. Men i finalheatet var Mörö smått sensationellt fyra med tiden 49,24.
– Det går alltid att pressa sig själv när man löper sida vid sida mot någon annan. Häcklopp kräver sisu. Det är viktigt att inte ge upp på slutrakan. Därför är det också viktigt att delta i hårda tävlingar.
Rekordfart?
VM-kvalgränsen är stenhårda 49,35. Bara tre finländare har någonsin löpt så fort: Mörö, Ari-Pekka Lattu och Jussi Heikkilä.
– Det skulle vara bra att klara kvalgränsen så fort som möjligt så jag inte behöver bygga någon skild formtopp för den sakens skull. Meningen är ändå att klara sig bra i VM, inte att ta sig dit.
Mörö har tre gånger under karriären löpt under VM-kvalgränsen: i EM i Zürich 2014 (49,08), i EM i Amsterdam 2016 (49,24) och i OS i Rio (49,04). Förra säsongen löpte han sju gånger under 50 sekunder, men 49 sekunders gränsen gäckar honom fortfarande.
– Det skulle vara kul med en tid som börjar med 48, säger Mörö.
– Men det skulle vara dumt att slå fast en målsättning i det här skedet. De första tävlingarna ger en fingervisning om var jag står och därifrån går det att bättra på för varje tävling.