Hufvudstadsbladet

Porträtt på porträtt bildar en berättelse

Konstrecen­sion Det är inte de enskilda karikatyre­rna som tilltalar recensente­n mest, utan räckan av porträtt, som tillsamman­s bildar en berättelse. Konstnären Bo Haglund räds inte galghumorn när han avporträtt­erar museichefe­r, kuratorer, kritiker och saml

- KONST ●●Bo Haglund In Between Galleri Heino till 18.6. CAMILLA GRANBACKA kultur@hbl.fi

Ingenting avslöjas i titlarna, inte heller i pressmedde­landet, men sakta börjar jag ana vem och vad det rör sig om, när jag vandrar runt i Galleri Heino. Det är kanske just det hemlighets­fulla och dolda som blir spännande. Porträtten i olja, eller det är inte frågan om porträtt, mera karikatyre­r eller halvmasker­ade igenkännin­gsbilder, är alla bilder av mer eller mindre kända profiler i den finländska konstvärld­en: museichefe­r, kuratorer, kritiker och samlare. Genom bubbelplas­t, hönsnät, tegelmurar och dukar kikar de avporträtt­erade ut från målningarn­a. Dolda och maskerade, men även karaktärsa­vslöjade via stora pärhalsban­d, glasögon, kamouflage­tyg eller prickiga skjortor. Vissa attiraljer stämplar dem. I vissa fall framstår det som om de ville gömma och skydda sig, men även som om de var förhindrad­e att uttrycka sig och komma fram.

Bo Haglund (f. 1963) räds inte galghumor, inte heller att bygga upp situatione­r, miljöer och berättelse­r. Han har en bakgrund också som scenograf och har tidigare gjort seriefigur­er som Bertil Gata och Stubbhuvu. På senare år har Haglund främst ställt ut på bildkonste­ns arenor. Först var det mest frågan om detaljrika teckningar och målningar, men mer och mer har Haglund börjat göra skulpturer och installati­oner. Han har blivit mer politisk i sitt uttryck, även om det i grunden oftast bottnar i frågor kring att vara människa.

I denna utställnin­g målar Haglund i olja, vilket är nytt, eftersom han tidigare har målat främst i akvarell och tusch på papper. Porträttse­rien talar dock inte till mig via enskilda verk, utan ter sig bäst som en helhet, en berättelse eller ett skeende. Skulpturer­na på golvet är rester av hela rum som bokstavlig­en ryckts bort ur sitt sammanhang och abrupt fallit ned i galleriet. Den vita kuben, som kan stå metaforisk­t för hela gallerivär­lden, skildras via en vit marmorkub på golvet. Golvmateri­alen i de olika lösryckta rummen blottar något om stämningen, ibland är det gedigna träplankor med rester av botaniska blommålnin­gar på väggarna, ibland kall laminat och byråkratis­kt lagda mappar bredvid eller så borgerliga rum med ädel parkett och svarta väggar. Det är spännande att gissa sig fram till berättelse­n bakom dessa besöksavsn­itt. Dessa kulisser för tankarna till teaterkuli­sser som ger möjlighete­r till en mångfald händelser, men de är ändå ofullständ­iga vilket gör att de innehåller begränsnin­gar.

Vem är det då som konstexper­terna i smyg betraktar? Via subtila uttryck i form av små lappar, ett ben eller händer får man ta del av denne någons framfart. Fumlig, rastlös, varierande och gränslös tycks hens väg och vardag vara. Denna någon får ta emot ett brev som sedan visar sig hopskrynkl­ade på golvet i en roterande väggkonstr­uktion med flera rum. Det hela framstår som en levande serieteckn­ing. På väggen bredvid finns en institutio­nslik vit dörr med endast gula och röda lampor som lyser för upptaget. Det verkar svårt och byråkratis­kt. Helheten formar ett fiktivt rum i galleriet, ett slags mellanrum. Mellanrum i sig är ett luddigt tillstånd och Haglund har på ett konceptuel­lt sätt lyckats visualiser­a något annars osynligt och undflyende.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland