En sommarutställning lik en ängsbukett
Tapani Raittilas konstnärskap passar som hand i handske på Söderlångvik. Det är precis lagom mängd friktion mellan Raittilas konst och huset, skriver Helen Korpak.
På Söderlångvik, i Amos Andersons privata herrgård som bevarats mer eller mindre intakt med allt vad det innebär av schäslonger och porslinsfigurer och gardiner, smälter utställda konstverk lätt in i huset och dess inredning. De mönstrade tapeterna håller tavlor i ett milt men starkt grepp, och de glassiga borden, pyntet och fönstren drar alla blickarna till sig och avleder dem från bilder på väggarna.
Det krävs rätt val av konst för att få en utställning att fungera: det måste vara något som ser bra ut i ett inrett hem, men som ändå inte är för mjäkigt. Årets sommarutställning är ett litet retrospektiv över Tapani Raittilas (f. 1921) konstnärskap, och det passar huset som hand i handske. Det är precis lagom mängd friktion mellan Raittilas konst och huset: de samexisterar, men är helt klart två skiljda entiteter.
50 år
Den romantiskt namngivna Rom – Paris – Saimen presenterar Tapani Raittila på ett opretentiöst sätt, genom verk som lånats ur privata samlingar. Det är croquisteckningar med vingliga linjer, illustrationer som byggs upp av frenetiska streck, oljemålningar bestående av korta och trubbiga penseldrag. Innehållet varierar stort och omfattar verk från en tidsperiod på ungefär 50 år. Betraktaren får se Raittila gå från oljefärg och skira färger till akvareller i vilka han inte räds grumliga toner. Den fasta punkten utgörs av det universella motiv som återkommer i största delen av verken: människan.
Raittilas modernistiska porträtt från 1950-talet utgör hörnstenen i hans konstnärskap. Denna tidsperiod representeras på Söderlångvik av Flicka i vit klänning (1959) och Kvinna i grått (1959) – två stämningsfulla och sällsamma porträtt på kvinnor som trots sin närvaro på duken verkar avlägsna, som bakom en tunn slöja. Under årens lopp släpper Raittila taget om det mest eteriska, men det lite spröda finns kvar, och den redan tidigt så närvarande gråa färgen likaså. I självporträttet från 1984 återfinns de vackra gråa tonerna och den fasta men avlägsna blicken. Konstnären avbildar sig med rundade axlar och en lite oroligt öppen mun. Ingen Dürer, utan snarare en äldre Snusmumrik.
Lösgodis
En mer livlig sida av Raittila visas upp i skissartade teckningar i vilka han ur tunna tuschdrag bygger upp figurer på vilt olika sätt. Det är klassiska ritningar, som Flicka med flätor från 1977, men också vassa mer expressiva bilder, som Stickande kvinna från 1981, en stor skiss inför en återhållsam målning med samma namn. Människofigurerna är dock även här, som tidigare, rofyllda och försjunkna i sitt. Till och med de tre gracerna har tagit paus från sin dans och tycks stå och betrakta något som inte är oss andra förunnat att se.
Rom – Paris – Saimen är en sommarutställning lite lik en ängsbukett eller en lösgodispåse. Det är en samling trevliga och vackra verk som tillsammans ger en snabb men mångsidig bild av Tapani Raittila. I början av hösten kommer Raittilas målningar även att visas i Helsingfors på galleri Rantakasarmi, men i ett annat urval än det som visas på Söderlångvik nu. Dessa verk är bara på sommarutfärd, för att sedan återvända hem till sina slutna hem.