När frestaren får övertaget
Teaterrecension Satan spelar en central roll i operan om Martin Luther som för tillfället visas i Esbo. Men var det meningen att han skulle få övertag?
●●Lutheroperan
Musik Kari Tikka. Libretto Kari Tikka & Jussi Tapola. Regi Juulia Tapola. Visualisering Juulia Tapola, Anna Kontek, Suvi Saari. I rollerna: Elja Puukko, Emriikka Salonen, Aki Alamikkotervo, Hannu Jurmu, Alina Koivula, Jussi Merikanto. E-ensemblen och Lutherkören, instudering Tatu Erkkilä. Dirigent Erkki Lasonpalo. Premiär i Hagalunds kyrka 1.6.
Redan inför urpremiären i Tempelplatsens kyrka i december 2000 hade Lutheroperan röjt ett relativt stort förhandsintresse. Det var den första operan om reformatorn Mar- tin Luther och kompositören Kari Tikka, som hade läst på i tio år, hade bevisligen hittat ett utmärkt ämne: Tänk vilken dramatik som fanns insprängd i historien om en munk som gör uppror, som protesterar mot påven (blasfemi!), som omdefinierar sin tro så att han får leva ut sina lustar, och som dessutom hela tiden frestas av Satan. Efter uruppförandet blev Lutheroperan en omedelbar framgång, Tikka belönades med Kyrkans kulturpris och verket visades snart i övriga Finland, Tyskland och USA.
När kyrkan i år firar 500-årsjubileet av reformationen finns det knappast ett bättre tillfälle att åter ta upp operan på repertoaren, denna gång på Esboförsamlingarnas sommarfes- tival Orgelnatt och aria. Att man i år slår på stort förklaras både av jubileet men också av att festivalen fått en ny konstnärlig ledare i tidigare operachefen Erkki Korhonen.
Kluvenhet
Det intressanta med Lutheroperan är att den i nästan varje hänseende lämnar en kluven. Ta exempelvis förhållandet till Satan. När Tikka skrev operan lät han sig delvis inspireras av vissa medeltida mysteriespel, där Djävulen hade en central roll. Eftersom Luther hade sett själafienden som en daglig gäst och lär ha tackat de mörka krafterna för att de förde honom till Kristus, ville Tikka att det skulle synas i operan.
Problemet är bara att Satan – precis som Judas i Jesus Christ Superstar – fick en nästan för stor roll. Satan träder fram i otaliga skepnader – bland annat som Erasmus av Rotterdam – och kniper till och med sista ordet. Fast man kunde tro att Luther med sin färggranna livshistoria var en perfekt huvudperson, får man intrycket att Satan har varit ett nästan intressantare objekt för regissören Juulia Tapola. Nu undrar man om det faktiskt var meningen att det skulle bli så här. Konstellationen understryks av att Satan i den här föreställningen gestaltas av en man som hela sitt liv har stått på scenen – aldrig har jag sett en lika flexibel, flink och levande Aki Alamikkotervo – medan Luther gestaltas av Esbokantorn Elja Puukko,känd för i sig smakliga tolkningar av kantater, oratorier och andliga sånger, även om han nästan aldrig setts på operascenen.
En annan ambivalens gäller användningen av rummet. Lutheroperan är en kyrkopera på gott och ont: även om man i betongtemplet i Hagalund saknar operasalongens möjligheter att genom ljus och rörelse fokusera på vissa personer, är det svårt att tänka sig att operan kunde ha framförts någon annanstans än i en kyrka. För knappast skulle publiken på Nationaloperan ha stämt in i Av himmelshöjd eller Vår Gud är oss en väldig borg på det sätt som den församlade publiken i Hagalund gjorde.
Min tredje kluvenhet gäller det musikaliska materialet. Å ena sidan väver Tikka in Luthers egna psalmer i den musikaliska helheten så fullständigt naturligt att det känns som en uppenbar hommage till tonsättaren Luther. Å andra sidan har musiken både pompösa ambitioner och nästan bisarrt primitiva drag. Allra värst är inledningens dödsdans som låter som ett enda kaos som får en att vilja stänga av. Tikka, som utfört största delen av sin professionella gärning, som dirigent på Nationaloperan har känsla för stämningarna, även om hantverket inte alltid är tillfredsställande.
Dirigenten Erkki Lasonpalo framstod som hela föreställningens ryggrad och under hans säkra ledning musicerade ensemblen med Kaisa Ivars som konsertmästare alert medan Lutherkören sjöng definitivt passionerat. De mindre rollinnehavarna (Emriikka Salonen, Hannu Jurmu, Alina Koivula, Jussi Merikanto och Hugo Laine) gjorde alla väl ifrån sig liksom de sköna dansarna.
● Lutheroperan visas ännu i Hagalunds kyrka 8.6.