Färgstark och glad sommarmusikal
Både roligt och berörande när Pojken Blå tolkas av olika generationers amatörskådespelare i Vanda.
●●Pojken Blå
Manus: Christina Andersson. Musik: Douglas Pashley. Regi och bearbetning: Dan Söderholm. Musiker: Jesper Eklund. Koreografi: Eeva Saastamoinen. Dräktplanering: Sara Kanu. På scenen: Jenny Aminoff, Malin Fagerström, Barby Fellman, Fredrika Fellman, Gun Granholm-Sinkko, Merita Hildén, John Holmström, Stina Hydén, Christel Kukkohovi, Elma Leskinen, Nina Leskinen, Gea Mansner, Emil Nikkanen, Vilma Nikkanen, Emil Nordberg, Mia Portin, Hanna Rautoma, Eeva Saastamoinen, Valo Sauri, Malin Sinkko, Christa Sohkanen, Fredrika Sundman, Ida Wirén Åldersrekommendation: från tre år uppåt. Speltid: ca 1,5 timmar. Premiär på Veininmylly i Dickursby, Vanda 1.6. Vanda Teaterförening brukar bjuda på sommarteater för hela familjen. I år har man valt en finlandssvensk pjäs, Pojken Blå av Christina Andersson till musik av Douglas Pashley.I Teaterföreningens uppsättning stiger Pashleys musik ännu starkare fram än på Svenska Teatern för nio år sen. När amatörskådespelarnas glädjefulla spel har en utpräglad lokal framtoning, tillför den orientaliskt inspirerade musiken ett välkommet lite djupare klangbotten. Båda behövs.
Amatörteater mår alltid bra av mångfald. Ensemblen i Vanda lever upp till det här med skådespelare ur olika generationer. Tillsammans ger de ett lyft, Pojken Blå blir ett färgstarkt och djupt litet stycke om godhetens seger över ondskan, om nödvändigheten att hjälpa varandra och ondskans onödighet. Samtidigt är uppsättningen rolig och berörande – och befriande fri från exotism och krimskrams.
Hur vi än bekämpar ondskan och försöker komma undan den, tenderar det onda att fascinera oss mer än godheten. Det är, på många sätt, lättare att fastna på ondskans krok. Malin Fagerströms mörka och resliga gestalt Kamsa bygger upp ett imponerande hårt pansar. Mot sig har hon nästan alla andra roller, koflocken (Gun Granholm-Sinkko, Christel Kukkohovi, Elma och Nina Leskinen samt Gea Mansner) och Pojken Blås fästmö Radha (Mia Portin), som gör ett säkert och stämningsfullt solonummer.
Gudarnas sändebud, Vilma Nikkanen, Garuda, gör en förhållandevis stor roll med intensiv scennärvaro och utstrålning. Valo Sauris lite större Pojken Blå visar på en genomtänkt koreografi som stämmer väl överens med hans utvecklingsstadium och personlighet.
Det är roligt att se hur skickligt Dan Söderholm bearbetat texten och regisserat ensemblen. Han har strukturerat och anpassat Anderssons manus så att hela flocken rör sig mot målet, utan att för den skull ge avkall på skådespelarnas individualitet och personliga strävanden att få uttrycka sig som de vill.
Det här är ett sagospel för alla och envar. I sagans värld är saker ofta för bra eller för onda för att vara sanna. Det är upp till var och en av oss att definiera sanningen, ondskan och godheten. Sagor är alltid ett tema med variationer.