Spröd men kraftfull kantelearmé
Doktorsstuderande Pauliina Syrjälä ställde upp en hel orkester med kanteler av en typ som recensenten inte sett förut.
Om man vill få en bild av vad som händer inom den nutida folkmusiken är Sibelius-Akademins doktorskonserter alltid en bra utgångspunkt – unika helheter som ofta bjuder på helt nya fenomen. Denna gång stod Pauliina Syrjälä i tur med något åtminstone jag aldrig sett förut: en hel kanteleorkester av den speciella typ som Syrjälä kalllar Jooseppi Pohjolas kantele, måhända mer känd under namnet Saarijärvikantele. Förutom att instrumentet har en vacker klang, spröd men också kraftfull, spelas det oftast med en sticka som ett slags plektrum. På så sätt får man fler färger på paletten och också rytmisk stuns som passar bra för dansmusik.
Kantelen har en mycket större färgskala än man kanske tror, vilket framgick speciellt tydligt vid en konsert som denna, då varje effekt och nyans multipliceras med nio. Det kändes som om konserten som helhet bugade sig för den arkaiska estetiken med långa, meditativa bågar. Det känns bra att stanna upp och njuta av ett klangbad, där musiken transporteras av enskilda ostinaton och klanger snarare än längre melodier. Stickspel varvades med mjukare knäpptekniker och rikligt med flageoletter samt gnisslande friktionsljud. Emellanåt klämtade kantelen som kyrkklockor, emellanåt gick tankarna till en gamelanorkester. Helheten hade de facto alldeles bra kunnat betraktas som nutida, lätt improvisatorisk musik i stället för att gå under etiketten folkmusik.
Pauliina Syrjälä hade komponerat helheten själv och agerade moderligt som ledare för ensemblen. Hon är en sällsynt vital musiker, som alltid fraserar levande och mångsidigt, solonumret hörde till kvällens höjdpunkter. I detta sammanhang kan man heller inte undgå att lyfta fram hennes viktiga roll för att uppliva denna speciella kanteletradition och inspirera andra. Den enda i landet som kan mäta sig med henne på instrumentet är tidigare eleven Maija Kauhanen, och deras sprudlande duett var en ren njutning att lyssna till och se på. Kauhanen tog också en hel del ansvar i hela ensemblen, speciellt i funkiga basgångar.
I övrigt inlemmades de andra musikerna rätt stiligt i helheten. Största delen är så vitt jag vet elever till Syrjälä och har kanske ännu inte utvecklat så starka musikerpersonligheter, åtminstone inte just i den här kantelestilen. I de få tydliga melodiavsnitten kändes fraseringen stundvis en aning fyrkantig, och på slutet svajade rytmen en aning, men annars var helheten synnerligen harmonisk.
Bland musikerna vill jag också lyfta fram Maija Pokela, vars egen grej definitivt är spelmansmusik på kantele, hon riktigt lyste upp varje gång det blev mer dansant. En intressant motpol utgjorde garvade Timo Väänänen, som ofta bidrog med intressanta, tajt rytmiska kommentarer. Jag har inte tidigare förknippat honom med just den här kanteletypen och -tekniken, kanske han just därför hade en lite annorlunda röst än de andra och kunde föra en kraftigare dialog med traditionen. Det lilla dansnumret blev en frisk fläkt i helheten. Extra poäng för den stiliga visualiseringen (Sirje Ruohtula) och färgglada dräkter.
Kantelen har en mycket större färgskala än man kanske tror, vilket framgick speciellt tydligt vid en konsert som denna, då varje effekt och nyans multipliceras med nio.