De gröna letar en ny Ville Niinistö
Ingen populism då kandidaterna möttes på utfrågning
Ledarstilen skiljer de sex gröna ordförandekandidaterna åt mer än den politiska linjen. Vem partiet än väljer att efterträda Ville Niinistö om två veckor får den nya ordföranden stora skor att fylla. Det bedömer politikforskaren Markku Jokisipilä.
De gröna har gått framåt under Niinistös ledning, men också beskyllts för populism, även inifrån partiet. Kanske är det därför alla kandidater är extremt sakliga på en utfrågning i Kouvola. Fastän publiken utgörs av partiaktiva har den svårt att se skillnader mellan kandidaterna.
– De är väldigt lika. Det blir att välja utifrån personlighet, säger Kasimir Laine.
KOUVOLA Det är fullt till sista plats när de sex kandidaterna i kampen om ordförandeposten i De gröna samlas till debatt på en liten krog i Kouvola på fredagskvällen. Publiken utgörs av redan frälsta – mest partiaktiva från Kymmenedalen.
– Det blir inget lätt val, säger Hanna Pulkka sedan hon lyssnat till utfrågningen som avhandlat allt från partiets organisationsarbete till ekonomipolitik, sociala frågor, utbildning och försvar och säkerhet.
Det syns att Touko Aalto, Mika Flöjt, Emma Kari, Krista Mikkonen, Maria Ohisalo och Olli-Poika Parviainen redan har tagit pulsen på varandra flera gånger under riksturnén. De vet vad de ska svara på frågorna, och de vet vad de andra kommer att svara.
– Svaren är bra, men nog tycker kandidaterna väldigt lika. Det blir att välja utifrån personlighet, säger Kasimir Laine.
De grönas ordförande väljs efter en politiskt bindande medlemsomröstning enligt systemet enkel överförbar röst, vilket betyder att partimedlemmarna får rangordna alla kandidaterna i stället för att ge sin röst bara till en. Det bäddar för taktiskt spel och gör alla opinionsmätningar extra opålitliga.
– Jag hade min rankinglista ganska klar innan jag kom hit. Jag vet vem jag ställer högst på listan, och den här debatten stärkte mitt intryck om vem jag ska ha på andra plats, säger Tiina Rosberg som kommit från Kotka för att fördjupa sin uppfattning om kandidaterna.
– Kandidaterna säger samma saker, de är överens om allt. Det tvingar mig att gå på känsla. Jag försöker ana mig till hur var och en skulle klara sig i en debatt med de andra partiledarna. Fyra av dem skulle klara sig bra, två är lite osäkra, säger Jaakko Vesivalo.
Också han hade gjort upp en rankinglista på förhand, men efter debatten tänker han ändra i listan.
– Min lista byggde på vad jag läst om kandidaterna, men när jag hörde dem förändrades bilden en del.
Sakligt till max
När kandidaterna får en fråga om utslagning är fattigdomsforskaren Maria Ohisalo på hemmaplan – hon disputerar om brödköer om en dryg vecka, strax före ordförandevalet.
– Vi har samhällsstrukturer som orsakar utslagning. Det är inget man drabbas av bara för att man vore lat eller dum. Äldre kan bli utslagna av ensamhet, fattiga av dyrt boende och arbetslöshet. Det är där vi måste sätta in stötarna, och då är basinkomst en lösning, säger hon.
Ohisalo talar med en forskares anslag. Även Krista Mikkonen och Olli-Poika Parviainen är utpräglat sakorienterade. Efter beskyllningar för populism är det som om Touko Aalto och Emma Kari ansträngde sig lite extra för att retoriken ska skilja sig från den de odlat i riksdagens plenisal.
Emma Kari fokuserar på småbarnspedagogiken, säger att satsningar på den ska förebygga utslagning. Hon är kunnig, droppar in siffror och statistik i ledigt tal, men kör också med floskler som ”barnens klassamhälle” och ”modigt reformparti”.
Mika Flöjt är den enda som unnar sig att underhålla, även om han dras med en forskares mångordighet. Han talar ofta över utsatt tid, men hans anekdoter är kanske det enda inslaget som förhindrar att debatten blir alldeles för torr.
Med förstoringsglas kan man hitta nyansskillnader i substans. Flöjt är den enda som vore beredd att höja försvarsanslagen mer än regeringen gjort – de andra är ense om att nuvarande nivå är okej. Ingen vill minska på anslagen med hänvisning till en allt oroligare omvärld, även om flera känner sig manade att påpeka att ”vi i grunden är ett fredsparti”.
Snärtig och pratig retorik
Touko Aalto kokar ner sitt budskap i korta fraser eller nyckelord, vilket är nyttigt om nästa gröna ordföran-
de ska hinna få någonting sagt i riktiga valdebatter med andra partiledare. Han serverar konkreta lösningar i kortform – ”hjälpande händer, elevassistenter och studiehandledning” som svar på hur pojkarna ska klara skolan på sikt.
Krista Mikkonen resonerar genom att ta exempel från vardagen och plocka in humana aspekter. Hon låter genuin men lite slätstruken. Olli-Poika Parviainen är uppenbart påläst, men ger ett intryck av någonting mellan tjänsteman och uppslagsverk.
Mika Flöjt tippas ha de sämsta chanserna, och det är synd på partiet i den meningen att hans ”centergröna” linje kun-
de locka nya väljare från glesbygden. De övriga, kanske med undantag för Mikkonen, är mer utpräglat citygröna med antingen röda eller blå skiftningar.
Överlag vill kandidaterna återställa en skäligare finansiering av välfärdssamhället, men det förblir ganska oklart hur, bortsett från att alla vore beredda att skära i företagsstöden.
– Jag hade hoppats få höra mer om medlen för att nå målen. Det är för lätt att säga att man inte får skära i någonting, för någonstans måste de ju ta pengarna, säger Tanja Vesivalo.