1918 började redan 1905, säger Torsten Ekman
Hösten 1917 stod det självständiga Finlands regering utan egna väpnade styrkor som kunde ta ansvar för landets inre säkerhet. Revolutionen hade svept undan den gamla ryska ordningsmakten och kvar fanns bara röda och vita garden som drygt tio år tidigare i
I ett skede tänkte författaren Torsten Ekman att hans nästa bok skulle handla om det traumatiska året 1918. Sedan ändrade han sig: det är ju så många som skriver om självständigheten och inbördeskriget. I stället valde han att fokusera sin nya bok om arbetarrörelsen, Helsingfors röda fanor, på den något mindre omskrivna epok som startar med februarimanifestet 1899 och kulminerar med storstrejken i november 1905.
– Redan då började man gräva sina skyttegravar, åtminstone på ett omedvetet plan. En massa människor skriver om 1917 och 1918, men tänker inte på att mobiliseringen började redan 1905 med de första gardesorganisationerna, säger Ekman som delvis byggt vidare på det material han samlade i samband med sin bok om finska gardet som kom ut 2006.
Den revolutionära oron lamslog hösten 1905 hela den ryska ordningsmakten, också Finska gardet – landets viktigaste egna truppenhet – var upplöst. Kvar fanns bara det illa omtyckta polisväsendet, men då det gick i strejk i november 1905, måste någon ta hand om ordningen i Helsingfors.
– Då uppstod röda gardet, medan studenterna bildade sina egna ordningsgarden. Där har du redan ”mobiliseringen” – inom citationstecken – utförd. Många underofficerare och vanliga soldater som blivit arbetslösa efter att Finska gardet upplösts, anslöt sig till röda gardet, medan officerarna oftare anslöt sig till den borgerliga sidan.
För en nutida läsare kan perioden te sig mycket orolig, med politiskt våld, aggressiv retorik och kuppförsök bland de ryska styrkorna på Sveaborg. Pistoler var en vanlig rekvisita på såväl arbetarnas som studenternas demonstrationer.
– Det var fritt fram att köpa vapen här i stan. Ungefär som i Amerika i dag, man gick bara in i en sportbutik och köpte sig en revolver, säger Ekman men tillägger att blottade pistoler nog inte uppfattas riktigt så hotfullt i början av 1900-talet som det skulle göra i dag.
– Båda grupperna var också ute efter andra vapen, även om syftet i det här skedet inte var att slåss med varandra, utan snarare att hjälpa ryska revolutionärer.
Det gjorde nämligen också nationellt sinnade borgare, som i den mycket splittrade ryska revolutio- nära rörelsen kunde hitta allierade i kampen mot kejsarens övermakt. Bolsjevikerna var än så länge bara en liten fraktion, och deras maktövertagande låg långt fram i tiden.
Inga regeringstrupper
De stora historiska skeendena är alltså – som alltid – sammantvinnade med varandra. Arbetarrörelsen uppstod i ett politiskt landskap som påverkades stort av förhållandet till Ryssland och den nationella kampen, och av språkfrågan som i hög grad format det tidiga partiväsendet, där socialdemokraterna skulle hitta en plats med sin klasskamp.
I sin bok har Torsten Ekman koncentrerat sig på debatten i tidningspressen, på arbetarrörelsens ledare och det politiska spelet, snarare än på personliga minnen och verkligheten på fabriksgolv och i arbetarhem. Det är i tidningar som Työmies som den ideologiska och den strategiska diskussionen äger rum. Och trots att debatten många gånger verkar ha förts på en nivå som måste ha varit svår för den lågutbildade och överarbetade arbetarbefolkningen att helt ta till sig, är det ett faktum att arbetarrörelsens ledare lyckades med mobiliseringen på ett sätt som skulle göra dagens socialdemokrater gröna av avund.
– Arbetarbefolkningen bodde ganska koncentrerat i Berghäll och Rödbergen. De levde in på skinnet på varandra så det var nog inte svårt att få budet att nå fram. De hade heller inte mycket att förlora på sin kamp – de som hade det bäst ställt hade kanske en tio timmars arbetsdag, sex dagar i veckan. Andra kunde arbeta sexton timmar om dagen, så det är klart det fanns ett missnöje och det var inte svårt att få folk att marschera, jämfört med i dag. I Sverige har det förts en debatt om arbetarrörelsen borde utveckla en engagerande ”vänsterpopulism” av den tidiga arbetarrörelsens slag. Vad kan dagens arbetarrörelse lära sig av sina föregångare? – De kan lära sig av agitationen, den var välorganiserad. Man höll kurser för sina agitatorer och folk kom på arbetarmöten som de gått till kyrkan.
– Samma missnöje finns på sätt och vis i dag, samma känsla av otrygghet. Men nu verkar den här befolkningen ofta gå till högerpopulisterna som dagens intellektuella inte tycker om. Mönstret är lite
liknande som i början av 1900-talet då borgarna tyckte att arbetarna var obildade. Dagens partier borde ta missnöjet på större allvar – eller i alla fall känslan av otrygghet, för jag tror inte att det egentligen handlar om invandrarna.
Frånvaron av politiskt inflytande väckte starkt missnöje också inom den tidiga arbetarrörelsen och kampen för allmän rösträtt drevs med hårda metoder, demonstrationer och strejkhot. Många liberaler och borgare såg ändå (kanske till skillnad från i fråga om dagens högerpopulism) det moraliskt riktiga i deras krav, men tvekade då man ansåg att arbetarna inte var mogna för att bära politiskt ansvar.
Vad betydde rösträtten för arbetarrörelsen?
– Vi har ofta tänkt att arbetarrörelsen kämpade för att förkorta sin arbetstid. Och för vanliga fabriksarbetare var det nog det viktigaste, men den frågan var mer en angelägenhet för fackavdelningarna än för partiet. För hela rörelsen var rösträtten central, och den var helt obefintlig före lantdagsreformen, då rösträtten ännu bestämdes av förmögenheten.
Marxistisk övertygelse
Då den allmänna rösträtten väl införs 1905, för såväl kvinnor som män, oberoende av inkomst, tiodubblas antalet röstberättigade i ett slag. Som en konsekvens blir Socialdemokraterna i val efter val det största partiet. Att arbetarrörelsen ändå inte förmår sätta större tilltro till den parlamentariska processen än vad den gör, har enligt Ekman flera förklaringar. En är att vissa reformer uteblir, arbetstidslagen vill till exempel inte avancera, bara bagarna får lite bättre villkor. En annan är att de reformer som går igenom inte väcker någon större entusiasm. En tredje är att den finländska ”demokratin” hursomhelst är vingklippt genom den ryska överhögheten och tsarens rätt att upplösa lantdagen, en möjlighet han också utnyttjar flitigt.
– Och visst var den marxistiska ideologin inpyrd i socialdemokratin: uppfattningen om att samhället går mot socialism, vad som än händer. Lite på samma sätt som de första kristna trodde på Messias återkomst, tänkte man sig att det inte behövs något samarbete med borgarna, för det blir socialism i alla fall, och den förväntades ge frälsning redan i detta liv, säger Ekman och påminner om att samma tankesätt var vanligt över hela Europa.
I Finland kunde socialdemokraterna till och med ha egna ministrar – och ändå betrakta sig själva som ett oppositionsparti.
– Socialdemokraterna var splittrade och hade så många radikala grupper. Utvecklingen gick av bara farten och 1918 ”föll inte ner från himlen som en gädda”, som jag brukar säga. I landet fanns ryska trupper, vita skyddskårer och arbetarnas ordningsgarden. Men den lagliga regeringen hade inte några egna trupper att ta till. Skulle den ha haft det kunde historien kanske ha sett annorlunda ut.