Nytt fullmäktige, nya seder?

Den 1 juni inleddes mandatperioden för de kommunfullmäktigeförsamlingar som valdes i kommunalvalet den 9 april. Tiden mellan kommunalvalet och det nya fullmäktiges första möte är något av ett mysterium. När medierna tröttnat på att dissekera valresultatet vidtar en period av förhandlingar inom och mellan partierna. Erfarna politiker beskriver den här tiden som minst lika krävande som valkampanjen, eftersom det sällan går att förena de invaldas personliga ambitioner och det som är bäst för helheten utan att någon blir besviken.

Det finns få centralt fastslagna regler för hur platserna i styrelse och nämnder ska fördelas, utöver att platsfördelningen ska avspegla styrkeförhållandena i fullmäktige och att både män och kvinnor ska vara representerade i de olika organen.

Det existerar till exempel inget nationellt regelverk som garanterar att valets röstmagneter får centrala poster i kommunalpolitiken. Det råder inte heller något tvång att fördela alla platser i styrelse och nämnder till folk som blivit invalda i eller kandiderat till fullmäktige, även om utvecklingen under de senaste årtiondena gått i riktning mot att styrelse och nämnder i allt större utsträckning bemannas med fullmäktigeledamöter.

Iavsaknad av centrala regelverk spelar partiernas interna spelregler och förhandlingsklimatet mellan partierna i kommunen en viktig roll för slutresultatet. De lokala partiorganisationernas inflytande är sällan så starkt som i maktvakuumet mellan den gamla och den nya fullmäktigeperioden.

I de fall där det sipprat ut information om konflikter i förhandlingarna i enskilda kommuner handlar det ofta om att personer med ett högt personligt röstetal inte uppfattas ha fått tillräcklig utdelning i fördelningen av poster. I Raseborg uppfattar SDP att majoritetspartiet SFP inte behandlat röstdrottningen Maarit Feldt-Ranta med tillräcklig respekt. I Korsholm ledde en intern omröstning om styrelseordförandeposten inom den dominerande SFP-gruppen till att röstkungen och sittande styrelseordförande Michael Luther inte får fortsätta som styrelseordförande.

Mindre dramatiska rapporter från förhandlingarna i kommunerna berättar att det inte alltid är lätt att få ihop en önskad bemanning. Styrelseposter är attraktiva, men samtidigt tidskrävande, vilket kan skapa utmaningar på sina håll. I kommuner där få kvinnor blev invalda i kommunfullmäktige, till exempel Karleby och Kimitoön, har det varit krävande att få ihop nämnder och styrelse enligt kraven i jämställdhetslagen.

Kommunalvalsrapporteringen lyfter ofta fram de intressanta individerna och deras framgångar. I förhandlingssituationen visar sig kollektivets makt. Något liknande gäller för sakfrågorna. Kommunalvalsrapportering och valprogram innehåller sakfrågor i en salig blandning. Vissa saker hör egentligen hemma hos riksdagen, andra är praktiska frågor som tjänstemän bäst tar hand om och bara en del sådant som fullmäktige kan åtgärda genom egna beslut.

I praktiken handlar fullmäktigearbetet om att arbeta med utgångspunkt i en rad formella dokument: förvaltningsstadga, budget, bokslut, utvärderingsberättelse, strategi och koncerndirektiv. I stöd av speciallagstiftningen fattar fullmäktige bland annat beslut om general- planer och godkänner den obligatoriska välfärdsberättelsen. För varje revidering av lagstiftningen har de obligatoriska dokumenten blivit fler.

Det kan komma som en överraskning för nyvalda fullmäktigeledamöter att de konkreta frågor man brinner för måste ta vägen via strategier, planer och budgetar för att bli verklighet.

När det nya fullmäktige vid sitt första möte konstituerar sig och väljer medlemmar i styrelse och nämnder bygger besluten på förvaltningsstadgan. Förvaltningsstadgan fördelar makten inom kommunen. Den avgör vilka beslutande organ det ska finnas i kommunen och hur många medlemmar de ska ha. Den kan också föreskriva att en viss andel av medlemmar i styrelse och nämnder ska vara fullmäktigeledamöter.

Budgeten är fullmäktiges viktigaste styrinstrument. Kommunens penninganvändning måste grundas på budgeten. Vallöften om att till exempel åtgärda inneluftsproblem blir sällan infriade om det inte reserverats medel för saken i budgeten. Till budgetmakten hör också att fullmäktige fastställer de kommunala inkomstoch fastighetsskattesatserna.

Bokslutet och utvärderingsberättelsen visar hur föregående år lyckats ekonomiskt och hur väl kommunens olika verksamheter nått upp till sina mål.

Iden senaste förnyelsen av kommunallagen 2015 blev koncerndirektiv och kommunstrategi obligatoriska i alla kommuner. I koncerndirektivet ska fullmäktige slå fast riktlinjerna för hur kommunen jobbar i förhållande till samkommuner och bolag där kommunen är delägare. Kommunstrategin fastslår tyngdpunkterna i kommunens verksamhet framöver och ska fungera som ett rättesnöre för politiska prioriteringar. Tanken bakom styrdokumenten är god, men förverkligandet blir ibland mekaniskt och tomt på innehåll.

Enligt en beslutsfattarundersökning Åbo Akademi och Kommunförbundet gjorde i februari–mars i år är skillnaderna mellan kommunerna mycket stora när det gäller hur fullmäktigeledamöterna förhåller sig till kommunstrategin. I en del kommuner avfärdas strategin som hebreiska som bara är till nytta för de konsulter som skickar faktura till kommunen. I andra kommuner har arbetet med kommunstrategin gett möjlighet att lyfta fram de frågor som är viktiga för kommunen och kommuninvånarna. Sibbo och Vanda hör enligt undersökningen till de kommuner som lyckats bäst med att koppla ihop strategin och vardagen. Det är så det borde vara överallt.

Inför kommunalvalet diskuterades frågor som är viktiga för folk i deras vardag: skolmat, trafiksäkerhet, gruppstorlekar på dagis och arbetsbelastningen inom hemvården. När en ny fullmäktigeperiod inleds är det viktigt att se över arbetsformerna så att det formella som fullmäktige måste fatta beslut om inte skymmer de bekymmer och utvecklingsbehov som lyftes upp under valrörelsen.