Deadlinemänskan
●●Tidigare, när jag jobbade som frilansare för en arbetsgivare i Washington DC, lämnade jag in en faktura månatligen. Löneutbetalaren skulle alltid ha in den före klockan 12 ett visst datum. Jag brukade lämna in fakturan kring 11.30, vilket aldrig upphörde att irritera den väl organiserade kamreren som tyckte att det var högst ansvarslöst att komma in med räkningen så nära deadline. Jag försökte förklara för honom att jag är en deadlinemänska och att om han vill ha den tidigare ska han sätta en tidigare deadline för mig. Personligen tyckte jag att 11.30 var mer än godkänt och att byråkratens perspektiv var löjligt.
●●Men sanningen är att deadlinelivet är ett gissel. Det nästlar in sig i varje vrå av vardagen, försvårar livet och äventyrar överenskommelser. Inte sällan påverkas andras liv också. Här om dagen fick jag en otrevlig påminnelse av just detta. Deadlinelivet kan nämligen mycket enkelt tillämpas på vardagsbilismen och framför allt bränsleförsörjningen. Varningslampan lyser men varför tanka bilen när jag vet att jag kommer till jobbet och tillbaka med vad som finns i tanken? Jag har ju lite bråttom just nu.
●●Detta tänkesätt försatte mig i en obehaglig och farlig situation på torsdagen då bensinstationen där jag planerade att fylla tanken var satt ur bruk för att pumparna var sönder. Det var några kilometer till följande mack och jag var fortfarande inte orolig. Men mitt övermod gav mig en spark i skrevet då jag i den värsta rusningstrafiken, mitt i en stor korsning känner livet rinna ur bilen och ratten stelna. Jag glider nätt och jämnt över korsningen och får däcken på högra sidan upp på den smala trottoaren, men jag blockerar fortfarande hälften av filen och bilarna och bussarna bakom mig blir tvungna att väja in på den andra smockfulla filen för att komma runt mig. På nolltid fylls luften av frenetiskt fördömande signalhorn.
●●Fylld av skuld och skam börjar jag fumla fram telefonnumret till bilförsäkringens väghjälp, men jag inser att det kommer att ta länge innan den når fram i rusningen. Var är sonen och den andra bilen? Jag ringer, men når bara telefonsvararen. Borde jag ringa polisen? Min strandsatta bil är en trafikfara, men jag låter bli. Våg efter våg av bilar i tre filer fortsätter att välla över korsningen bara för att bromsas upp vid flaskhalsen som min bil skapar. Medan desperationen växer blickar jag mot det närmaste huset och ser en man i bilen som är parkerad vid den lilla uppfarten.
Jag frågar honom om han bor i huset och om han inte råkar ha lite extra bensin i garaget? Nej det hade han inte, men när han inser mitt dilemma skrider han till verket. – Hoppa i bilen säger han. Jag tar dig till närmaste mack. Mannen heter Bob. Han är bara på besök från Alabama. För affärer. Ursprungligen är han från Uzbekistan. Jag blir nyfiken, men påminner mig själv snabbt om att fokus ligger på bensin. Ringer i samma veva trots allt till polisen för att varna om lite trafiktrubbel vid Sligo Creek Parkway.
På macken söker de iranska ägarna snabbt fram en uråldrig kanister som jag fyller med en gallon. Inom några minuter är vi tillbaka och till signalhornens ackompanjemang låter jag bensinen skölja genom tratten ner i tanken.
Bilen startar, jag skakar hand med Bob och åker i väg fysiskt oskadd men mentalt omskakad. Att vara deadlinemänska är inte bra. Jag behöver växa som mänska och be att gud för evigt vakar över den goda mänskan Bob. Bob från Uzbekistan.