Outsider och stor konstnär
Den ena av Danmarks kandidater för Nordiska rådets litteraturpris är en tjock realistisk samhällsroman av Kirsten Thorup som speglar samhällsutvecklingen i relationen mellan mor och dotter. Den andra är Christina Hesselholdts mera intima studie av hur det
Den amerikanska gatufotografen Vivian Maier arbetade som barnflicka under största delen av sitt liv. Även om hon tog tusentals bilder, försökte hon aldrig få dem offentliggjorda eller utställda. Hennes genombrott som fotograf kom först efter hennes död, 2009 då över 100 000 av hennes negativ köptes av en samlare som snabbt insåg att han fått tag på något helt i särklass.
Sedan gick det fort. Då ett urval av hennes bilder blev utlagda på nätet, fick den döda Maier plötsligt den erkänsla hon aldrig fått medan hon levde. Det ledde till utställningar, böcker och tillsvidare hela två dokumentärfilmer. Och om man är intresserad kan man med en Googlesökning snabbt hitta några av Maiers bästa och mest påträngande fotografier.
Det är också Vivian Maier som har gett titeln till Christina Hesselholdts senaste roman, Vivian. Hesselholdt har länge varit en av Danmarks bästa prosaister, men har lite oförtjänt stått i skuggan av andra kvinnliga prosaförfattare i sin generation, som Helle Helle, Ida Jessen och Naja Maria Aidt. Hesselholdts föregående böcker – fyra små verk som tillsammans utgör den så kallade Camillakvartetten – hör i mitt tycke till något av det bästa i de tio senaste årens danska litteratur, trots att de också blivit lite förbisedda.
Två av samma sort
Man kan lätt tänka sig att Christina Hesselholdts outsiderposition i dansk litteratur har varit en av orsakerna till att hon valt att skriva en roman om Vivian Maier. För trots att romanens berättare högljutt förundrar sig över att Maier aldrig försökte leva på sitt fotograferande och att hon aldrig sökte offentlighet för sina bilder, är det som om det fanns en tyst överenskommelse mellan de två: att de är av samma sort.
Trots att Vivian handlar om Vivian Maier, är det på inget vis frågan om en biografisk roman. I stället försöker romanen via fiktionen komma Maier tätt inpå livet i olika skeden av hennes liv: livet som barnflicka hos en familj i utkanten av Chicago, hennes barndom, hennes ungdom.
Romanen är uppbyggd som ett drama, som växlar mellan de två olika personerna med angivande av vem det är som har ordet – eller rättare sagt: vilkenderas medvetande vi nu följer. Att berättaren är en aktiv aktör i romanen ger den på ett paradoxalt sätt en fast ram samtidigt som det skapar en mångtydighet.
Christina Hesselholdts styrka som författare är att i några enkla meningar kunna skildra den mänskliga sorgen och ensamheten. Som då Vivian fotograferar sin egen spegling i ett fönster:
”Det er sjaeldent jeg får fanget mig selv smilende, men det var tilfaeldet i dag. En kom gående med en glasplade, og jeg fotograferede ham bagfra så jeg blev spejlet i pladsen, og det så ud som om han bar mig.”
I det här korta citatet får vi veta att Vivian blott sällan ler, men också att hon använder fotograferandet för att skapa en närhet till andra människor, vilket hon inte på annat sätt förmår göra. På det sättet blir hennes bilder mera levande än hennes faktiska liv. Och därmed är vi inne i själva konstens kärna: att den kan kännas verkligare än verkligheten.
Djupet, sorgen och ensamheten står dock inte ensamma. För genom hela romanen går också ett stråk av humor; en underfundig humor som ofta utspelar sig mellan huvudpersonen och berättaren, när de var för sig kommenterar vad den andra säger och tänker. Därmed är det alltså inte bara berättaren som kommenterar huvudpersonen, utan också tvärtom.
Stor konst, men inte en stor roman
Vivian är inte en roman som man sträckläser. Den tar tid att läsa, emedan det inte är historien som sådan som fängslar, utan snarare det porträtt Christina Hesselholdt tecknar av en stor konstnär. Det är också det- ta som är romanens svaghet, eftersom enskilda meningar och avsnitt fungerar bättre än helheten. Det här är stor konst, men inte en stor roman. Det oaktat vill jag när som helst hellre läsa en roman som Vivian, än en där berättelsen är det viktigaste.
Det är på sätt och vis betryggande att Christina Hesselholdt är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Men Vivian kommer knappast att vinna priset, som i allt högre grad tycks gå till de breda episka romanerna – senaste års vinnare, Katarina Frostenson, är undantaget som bekräftar regeln – Nomineringen visar ändå att också den här sortens litteratur är viktig. Och om den kan ge Hesselholdts författarskap nya läsare, är det bra nog.