Ingenting är skamligare än nukleärindustriell aktivitet

Inom kort återupptas förhandlingarna vid FN-högkvarteret i New York om ett förbud mot kärnvapen (motsvarande den existerande konventionen om förbud mot kemiska vapen). Vid det här laget diskuteras ett avtalsutkast, som har tagits fram efter den lyckade första förhandlingsrundan i slutet av mars. Om allt går väl föds avtalet redan den 7 juli, efter den andra förhandlingsperioden, som inleds den 15 juni. Vad tror vi ska hända sen?

I utkastets första artikel spikas avtalsparternas allmänna förpliktelser. Varje avtalsstat förbinder sig att aldrig, under några som helst omständigheter, producera, skaffa sig eller inneha kärnvapen. Vidare att inte transferera kärnvapen till eller ta emot dem från andra stater. Och givetvis att aldrig använda eller ens testa kärnvapen.

I övrigt bör varje avtalspart lämna in en egen ”kärnvapendeklaration” till FN:s generalsekreterare, acceptera kärnämneskontroll, underkasta sig Internationella atomenergiorganets (IAEA) inspektioner och verifiering av att den ifrågavarande staten verkligen har avskaffat sina kärnvapen med mera.

Konventionen om förbud mot kärnvapen träder ikraft 90 dagar efter att minst 40 stater har anslutit sig till densamma.

Sannolikt kommer en överväldigande majoritet av världens nuvarande stater att godkänna och ratificera detta bindande internationella avtal (över 130 stater deltog i den första förhandlingsrundan).

De nuvarande kärnvapenstaterna, som i och för sig också för länge sedan (i och med sin anslutning sig till ickespridningsavtalet NPT) högtidligen har lovat att göra sig av med sina kärnvapen, kommer kanske att på olika sätt förringa betydelsen av denna nya globala (i ordets mest positiva mening) konvention. De kommer eventuellt att prata om nödvändigheten av politisk realism och kanske rentav om säkerhet och stabilitet – om hur farligt det vore att genomföra en global nukleär avrustning!

Eller, såsom Finlands regering gör för att slippa sitt ansvar, påstå att den nya FNkonventionen undergräver ickespridningsavtalet. Som om det inte vore hög tid att sätta punkt för den internationella apartheid som NPT de facto innebär!

Den nya konventionen har som sagt ett mycket brett stöd bland världens stater. Till dess tillskyndare hör också alla människor som inser att de inte har något att vinna på ett krig med kärnvapen. Och de är kanske inte så få eller så passiva när allt kommer omkring. Varför skulle de vara färre i dag än under kalla kriget på 1980-talet när de enbart i Europa räknades i miljoner. Det finns säkert många generaler och biskopar för fred även i dag. För att inte tala om alla kvinnor för fred, som planerar en stordemonstration i New York den 19 juni.

Bland alla frivilligorganisationer som stöder avtalsförhandlingarna i FN kan Internationella Röda Korset nämnas som ett av flera exempel på opinionens bredd.

När konventionen om förbud mot kärnvapen väl har trätt i kraft så kan vi eventuellt få se lite mer information om kärnvapen och kärnvapennedrustning också i medierna. Tillsvidare står det ju praktiskt taget ingenting om dessa saker i till exempel finländsk press. Men månne inte det internationella förbudet ska leda till en tsunami av kritik mot de nuvarande kärnvapenstaterna? Ty vad gör kärnvapenstaterna? Jo, alla utan undantag investerar för närvarande miljarder i att producera nya kärnvapensystem eller åtminstone ”modernisera” sina gamla system.

Finns det någonting skamligare och mer livsfientligt än denna fortskridande nukleärindustriella aktivitet?