Rättsskyddet för hjälplösa medborgare är satt ur funktion
Under den senaste tiden har flera debattinlägg i HBL aktualiserat sjukvården och hemvården av den allt större skaran vårdbehövande äldre i vårt samhälle. Mängden av dem ökar för varje år. Samtidigt har kommunerna dragit ner på kostnaderna och resultatet har blivit en vårdmisär utan like.
Situationen inom äldrevården och för vården av personer med utvecklingsstörning och funktionshindrade har totalt urartat och visar tydligt att Finland ställt sig utanför grundkonceptet för en rättsstat. Riksdagen har tappat greppet och framför allt grundlagsutskottet har helt tappat kontrollen över hur lagövervakningen i en rättsstat skall fungera. Dess medlemmar saknar kontakt med den verklighet som råder och flyr sitt ansvar för att se till att Finland fyller kriterierna för en rättsstat. Utskottet har inte heller funnit något intresse i att se till att de lagövervakande organen klarar av sitt jobb.
Enligt vår grundlag skall tryggheten garanteras för medborgarna att få den vård och omsorg de behöver och därtill har konventionerna om mänskliga rättigheter grundlagsstatus och de betonar ännu tydligare att medborgarna skall ges bästa möjliga vård. EU:s grundstadga betonar därtill vikten av att iaktta de mänskliga rättigheterna och att medlemsländerna är bundna av att följa dem.
Europarådets sociala stadga föreskriver att var och en har rätt att komma i åtnjutande av alla åtgärder som kan bidra till att ge bästa möjliga vård enligt moment 11 i del 1. FN-konventionen stadgar i artikel 12 om sociala rättigheter att konventionsstaterna erkänner rätten för envar att både i fysiskt och psykiskt hänseende få åtnjuta den bästa möjliga hälsan. Och att skapa villkor som är ägnade att tillförsäkra envar läkaroch sjukhusvård.
Dessa grundläggande rättigheter har riksdagen och de lagövervakande myndigheterna gjort till en parodi för en stor mängd hjälplösa och försvarslösa svårt sjuka äldre som berövats sitt rättsskydd och sina medborgerliga rättigheter. Och de har ingen möjlighet att försvara sig.
Kommunerna har indragit massvis av vårdhem och institutionsplatser och kraftigt höjt de krav som bör uppfyllas för att en patient skall ges vårdplats. De har infört olika poängsystem helt godtyckligt utan att de har något stöd i lagen. De nonchalerar och makulerar de vårdande läkarnas bedömningar om klienter som följt med dem i många år och överför bedömningsrätten till kommunernas överläkare för äldrevården. Dessa läkares etiska nivå år i många fall skrämmande och de tillmäter inte lagen om patienternas rättigheter och självbestämmanderätt över sin situation något värde.
Ett stort antal svårt sjuka i hemvård lever i den misär som flera även i HBL gett exempel på. De är helt sängbundna och tvingas ligga hjälplösa där utan förmåga att stiga upp och om de försöker göra det ramlar de omkull och skadar sig med frakturer och blödningar som följd. I det tillståndet ligger de sedan i många timmar tills en hemsjukvårdare kommer in. Ibland har de överlevt och ibland inte. De orkar under långa tider av vårdmisär varken till wc eller upp på en wc-stol utan ligger i många timtal i våta blöjor som inhoppande vårdare byter i snabb takt och rusar vidare till följande patient.
Antalet patienter som en vårdare skall hinna med per arbetspass har ökat markant då kommunerna inte alls ökat antalet vårdare inom hemvården i relation till de massvis indragna institutionsplatserna. Och Regionförvaltningsverken och Valvira klarar inte på något sätt av sina övervakningsförpliktelser. Riktar någon klagomål till dem kan besluten dröja flera år. Och JK- eller JO-ämbetena har ingen kontroll över läget trots att hjälplösa medborgares rättsskydd är ur funktion och makulerat i vårt land som ställt sig utanför rättsstaternas krets.