Solidaritetsyttring med finländsk twist
Kulturdebatt Beslutet att bojkotta bokmässan i Göteborg är också en protest mot normaliseringen av samarbetet med extremhögern i Finland, skriver filosofen Thomas Wallgren.
Tidningen Nya Tider har medarbetare som samarbetar med den nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Genom att erbjuda Nya Tider tillträde till Göteborgs bokmässa samarbetar arrangören med Nya Tider. Diskussionen som uppstått gäller inte yttrandefriheten eller behovet att ”ta debatten”. Den gäller vem vi samarbetar med. Men hur skall vi se på den saken?
Jag tvekade länge – skall vi verkligen ge Nya Tider den äran att vi låter dem påverka vad vi gör? Men så fick jag tillfälle att läsa det ursprungliga uppropet till bojkott. Där står: ”Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det.” Uppropet uttrycker alltså något så ovanligt som en upplevelse av moralisk nödvändighet. Det avgör saken för min del. Jag väljer att solidarisera mig med dem i Sverige som förföljs och hotas av nazisterna och som skriver att de inte kan ställa upp så länge Nya Tider får vara med.
Jag vill gärna att mitt beslut att ansluta mig till bojkotten även förstås mot bakgrund av vissa speciella omständigheter i Finland just nu.
I september 2016 skedde för första gången efter kriget i Finland att ett överfall av en fascist mot en motståndare ledde till offrets död. Överfallet skedde i samband med en fascistisk manifestation, i hjärtat av Helsingfors, en vanlig lördag. Vi har samtidigt en regering i vilken det sannfinländska partiet medverkar. Det finns misstankar om att ledande personer inom partiet har nära kontakt med fascistiska aktivister. Efter den dödliga attacken tillfrågades statsminister Juha Sipilä i direktsändning i tv om vad han anser om samröret mellan personer som ingår i regeringens parlamentariska majoritetsbas och extremhögern. Statsministern svarade: ”Jag känner verkligen inte till vilka förbindelser riksdagsledamöterna har till olika föreningar.”
Svaret kan den som vill betrakta som begripligt, just då. Men sedan dess har nio månader förflutit. Statsministern har haft tid att ta reda på det han den 20 september 2016 i tv sade att han inte känner till. Men han har inte avkrävts räkenskap. Vi vet alltså i dag att Finland har en statsminister som inte bryr sig om att det i hans regeringsbas kanske ingår riksdagsledamöter som samarbetar med extremhögern. Det är inte ens självklart att vår regering faller när det sannfinska partiet om några dagar till ny ordförande väljer antingen den för hets mot folkgrupp fällda EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho eller ministern och riksdagsledamoten Sampo Terho som gärna understryker att skillnaden mellan hans och Halla-ahos politiska linje är liten.
När jag uteblir från Göteborgs bokmässa är det alltså en solidaritetsyttring. Men det är också en protest mot normaliseringen av samarbetet med extremhögern i Sverige och överallt. Hur länge skall vi tvingas leva i ett land där det uppfattas som normalt att statsministern är likgiltig för frågan om hur starkt högextremismens fotfäste är i hans regering? Skribenten är universitetslektor och docent i filosofi vid HU, föreståndare för von Wright och Wittgensteinarkivet samt tillsammans med Johan Strang redaktör för boken Tankens utåtvändhet; Georg Henrik von Wright som intellektuell (SLS, 2016).