Första etappen avklarad
Sommaräventyret Den här dagen blev mer än vi kan smälta.
Sommaräventyrarna ger sig nu ut på etapp två. Den första förde dem till syndens näste, musikens högborg och ett koncentrationsläger.
Jag tvärstannar inför den svarta minnestavlan på rödtegelväggen och ryggar tillbaka inför texten: ”Här på gårdsplanen halshöggs nästan 500 människor”.
Huset ligger i kvarteret bredvid vårt hotell i Hamburgs centrum. Ett stenkast från vinbaren där hamburgarna läppjade sina iskalla ”Rivaners” i går kväll.
Vi blir uppmärksamma på minnestavlorna och ser dem plötsligt överallt. På husväggar, i parker, i hamnen. De hedrar tusen och åter tusentals judar, tyskar, fransmän, belgare. Européer som utnyttjades som slavar och som mördades av nazisterna. Mitt i Hamburg. Upptäckten är omtumlande. – Man trodde ju att det skedde på koncentrationslägren i Auschwitz och Buchenwald och liknande platser, men här mitt i stan? Det är inte klokt, säger Leif.
Vi bestämmer oss för att utreda saken. Efterforskningarna kommer att öppna våra ögon och före kvällen föra oss till ett riktigt ruskigt ställe.
Sommaräventyrets första morgon på vår första anhalt, Hamburg, börjar strålande med en joggningstur (jag, inte Leif) runt Alstersjön med sina svanar, som till all lycka är kvar. Enligt en legend från 1300-talet är Hamburg fritt så länge svanarna simmar i sjön.
Det är på återvägen till hotellet jag upptäcker den svarta minnestavlan.
Överraskningsträff med maestron
Dagens första programpunkt är Hamburgs nya spektakulära musikhus på tjugosex våningar ute på en av hamnpirarna i HafenCity.
Arkitektduon Herzog och de Meuron – som för övrigt stod bakom det ratade förslaget till kubistiskt hotell på Skatudden – har ritat jättesuccén Elbphilharmonie.
– Vi har haft över två miljoner besökare och 400 000 konsertbiljetter har sålts sedan invigningen i januari. Det är i praktiken nästan omöjligt att få biljetter mera i år, säger Jan Reuter på pr-avdelningen.
Yasuhisa Toyota,det japanska ljudgeniet sitter och lyssnar på repetitionerna inför kvällens konsert. Samma man ansvarade för akustiken i vårt Musikhus.
– Han har beordrat över tiotusen individuellt formade akustikplattor som lagts in i den stora konsertsalen och gör att väggarna ser ut som insidan på en bikupa.
– Salen är upphängd i en stålkonstruktion för att isolera allt buller och slammer som kan tränga in från hamnen under oss, säger Reuter.
Plötsligt stegar en äldre gentleman emot oss i en av de skandinaviskt ljusa och spaciösa korridorerna som omger konsertsalen. Leif känner igen honom som den berömda svenska dirigenten Herbert Blomstedt, 89.
– Ett fantastiskt musikhus, utbrister maestron som själv dirigerar här i morgon.
– Ert ”Musiikkitalo” i Helsingfors är mindre, men också utmärkt. Det blev räddningen för musiklivet i Helsingfors. Jag läste att Jörn Donner tycker att Musikhuset var slöseri med skattemedel, men han uttalar sig om saker han inte begriper sig på. Det är synd, för han är ju annars en klok karl.
I mejlboxen väntar en glad överraskning. Vi har fått två pressbiljetter till den världsberömda kammarorkestern Festival Strings Lucernes konsert i kväll med violinvirtuoserna Arabella Steinbacher och Daniel Dodds. Pressavdelningen har förbarmat sig över oss som av misstag köpt biljetter till det gamla musikhuset i Hamburg ...
Men före Beethoven och Mozart måste vi gå vidare på nazistspåret.
Finländare på lägret
Namnet Neuengamme dyker upp så fort man googlar ”nazist” eller ”SS”
och ”Hamburg”. Neuengamme visar sig vara ett beryktat koncentrationsläger strax utanför staden.
Vi passerar raderna av propra villor med lummiga välansade trädgårdar när de första telgelkasernerna och vakttornet dyker upp. Det är så brutalt så det gör ont.
På grusfälten mellan kasernerna orkar inte ens ogräset bita sig fast. Busslaster med skolbarn väller in genom porten. Men innanför bommarna tar skrattet och stojet slut med en gång.
Hit hämtades 106 000 människor 1938–1945. Över hälften gick under. De hade tillfångatagits i tyskockuperade länder eller varit utlänningar som bott i Tyskland. De placerades här för att jobba på vapenindustrierna invid.
De fråntogs allt. Blev siffror, sattes i övertungt arbete, svalt, misshandlades och avrättades.
”Efter arbetstidens slut skulle ofta några eller flera av oss hängas. Matutbärarna kunde rapportera om huruvida lägrets båda eller bara den ena galgen var framtagen ...”, beskrev ett vittne senare barbariet. Män, kvinnor och barn tvingades stå i givakt och följa med de dagliga avrättningarna.
Nazisterna hann förstöra största delen av dokumenten på koncentrationslägret, men inte allt. Vi vet i dag att bland annat tjugo barn hämtades hit från Auschwitz för SS-doktorn Kurt Heissmeyers medicinska experiment. När kriget tog slut och lägret skulle tömmas fördes de bort och mördades.
Härifrån fördes arbetskommandon in till minilägren i själva staden Hamburg där de fick sköta livsfarliga röjningsarbeten efter bombningarna.
På lägret fanns också sjutton finländska kvinnor och tre män. Varifrån de kom, vad som hände med dem och varför de var här får vi inte veta.
Tretton miljoner utlänningar användes som slavarbetare i det tyska riket. Siffran verkar osannolik, men den är officiell.
Det enda positiva vi får med oss är att invånarna i Hamburg definitivt inte sopar sin historia under mattan.
mot syndens näste
Vi skakar olusten av oss och styr mot ökända, syndiga Reeperbahn där The Beatles första gången uppträdde i Tyskland i augusti 1960. Det skedde på Indra Club, en oansenlig liten klubb på syndens gata Grosse Freiheit. Klubben står kvar där den stod redan för snart sextio år sedan. Ett äldre par småspringer genom regnet, tar en bild på huset och rusar vidare. Klubben är stängd så här dags. En grupp pensionärer flanerar mot Beatles Platz med stålsilhuetterna av bandets medlemmar.
Reeperbahn är inte till sin fördel denna regntunga eftermiddag. Barerna, strippklubbarna och de få flickorna som häckar utanför dem ser slitna och avflagade ut. Vi borde ha mött dem i ett skonsammare sken.
Det är vi själva och Teslan som väcker det största intresset
På kvällen låter vi oss trollbindas av Arabella Steinbachers framträdande i Beethovens violinkonsert op.61. Till och med en lekman förstår varför hon applåderas in fem gånger.
Det har varit mycket i dag. När vi lämnar Elbfilharmonie skriker magarna efter mat, men krogarna har stängt sina kök.
Lika så bra. Vi har ändå fått alldeles tillräckligt att smälta.