Kenya trevar efter en hållbar framtid
Utveckling Ekonomisk tillväxt och stärkt demokrati vägs mot ojämlikhet, fattigdom och våld. Med tanke på kriserna i närområdena är det i hela omvärldens intresse att den positiva utvecklingen segrar när Kenya går till val i sommar. Annars riskerar Östafri
Ekonomin går som tåget och politiken präglas av en demokratisering. Kenya tar jättekliv framåt, på pappret. För de flesta kenyaner är vardagen ändå kantad av fattigdom, ojämlikhet, korruption och våld. Kan ungdomen inte se en mening med framtiden riskerar terrorn att rubba hela Östafrika.
Mary Nyambure Kiburi dukar fram otaliga tekoppar och burkar i tehuset i Mombasa. Allt ska vara klart inför morgondagens auktion då mäklarna från uppköparföretagen kommer för att provsmaka och lägga bud. Med en volym på 473 000 ton förra året är teet Kenyas främsta exportvara före snittblommor och kaffe.
– På grund av torkan väntas årets skörd bli kring 430000 ton, säger Brian C Ngwiri på den östafrikanska tehandelns branschförbund som köper upp 700 000 kenyanska småbrukares skördar och säljer dem vidare.
Trots skördebortfallet mår Kenyas ekonomi prima. Tillväxten ligger kring sex procent om året, och Världsbanken beräknar att Kenya växer mest av alla afrikanska eko- nomier till 2030. Utländska företag investerar friskt i Kenya, och hamnen i Mombasa med tillhörande infrastruktur byggs ut.
– Automatiseringen av hamntjänsterna och den nya järnvägen försnabbar transporterna ansenligt, säger Samuel Helu på hamnmyndigheten.
I och med att järnvägens första etapp från Mombasa till huvudstaden Nairobi invigdes i slutet av maj kan 30 procent av godset transporteras på räls mot 2,5 procent förut. Det underlättar också den stökiga landsvägstrafiken. Senare ska järnvägen förlängas och förena flera afrikanska länder med Indiska oceanen.
Mombasa är Östafrikas viktigaste hamn och betjänar 150–200 miljoner människor på kontinenten. Företaget Trade Mark East Africa som, med bland annat finländskt utvecklingsbistånd, investerar i hamnen säger att de östafrikanska staternas gräns- och tullsamarbete ska göra
logistiken ännu smidigare då transporterna behöver kontrolleras bara en gång.
– Byråkratin ska förenklas så att varutransporter ska ske lika behändigt som i EU, säger Samuel Helu.
Där har vi de goda nyheterna. Helu sticker inte under stol med att Kenyas ekonomi fortfarande är sårbar. Exportintäkterna kommer från ett fåtal nästan oförädlade primärvaror med stora prisfluktuationer.
– Värst är att handelsvarorna går åt fel håll, säger Helu och syftar på att bara 15 procent av allt gods hamnen omsätter är exportvaror, 85 procent import. Totalt är landets import mer än dubbelt så stor som exporten.
Av budgeten är 18 procent utvecklingsbistånd, men merparten av det är så kallade mjuka lån, inte gåvomedel, till skillnad från de fattigaste länderna. I sitt utvecklingsprogram siktar Kenya på att bli oberoende av bistånd till 2030. Finland försöker hjälpa Kenya att stå på egna ben. Ett tiotal finska företag har etablerat sig i landet, och tack vare läkemedelsfirman Universal har miljoner kenyaner tillgång till kvalitetsmediciner.
– Det finns en stor efterfrågan på finländsk kompetens, inte minst inom vattenunderhåll och sanitet, men också nya innovationer och datateknik. Lagstiftningen är utvecklad och det är betydligt lättare att göra affärer än förut, men företagen behöver en lokal partner här, annars funkar det inte, säger Finlands ambassadör Tarja Fernández.
Hon hör till dem som bedömer att Kenya är på väg att ta de avgörande stegen. Korruptionen är visserligen fortfarande utbredd, men inte längre tabu. Tvärtom är avslöjandena förstasidesstoff i tidningarna, och numera får brotten rättsliga påföljder.
Fattigdom och våld
Den hisnande tillväxten har ändå inte gynnat hela folket. 40 procent av kenyanerna lever fortfarande under fattigdomsgränsen, och vardagen i slumkvarteren är präglad av könsrelaterat våld. För att alla ska gynnas av utvecklingen behövs målmedvetna reformer och politisk vilja. Precis som i ekonomin ser politiken bra ut på pappret.
Grundlagen från 2010 är progres siv och betonar mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet samt en decentralisering av makten. Väldigt länge har folket upplevt att alla beslut tas i Nairobi, att makthavarna inte bryr sig om glesbygden. Kenya är en ung stat som byggts på klansamhällen och patriarkat. Etniska minoriteter och kvinnor diskrimineras fortfarande.
– Grundlagen är bra, och den väldigt klara tanken bakom den var att rätta till allt det här, men implementeringen har varit dålig eller uteblivit. Det är en av de största besvikelserna i Kenyas moderna utveckling, säger Nyambura Ngugi på UN Women i Nairobi.
En chans till förändring kommer i augusti då Kenya går till president parlaments och landskapsval på en gång. En hel del av makten och budgetpengarna delegeras sedan förra valet till landskapen.
Dessvärre fastnar mycket pengar i en tungrodd förvaltning. Kenya har 47 landskap som alla ska ha sin regionalförvaltning med högavlönade förtroendevalda och tjänstemän. Därtill kommer centralförvaltningen och det nationella parlamentet (där lönerna är i nivå med finländska riksdagsledamöters). Totalt slu
kar lönerna i den offentliga sektorn ungefär hälften av statens intäkter – pengar som skulle behövas för den service folket har rätt till.
– Institutionerna måste stärkas för att servicen ska nå folket, men vi måste också satsa på att utbilda allmänheten så att folk vet vilken service de är berättigade till, säger Francis Thoya, kanslichef vid Mombasas landskapsregering.
Kvinnor och män mot kvinnor
Enligt grundlagen måste en tredjedel av parlamentsledamöterna vara kvinnor. Kenyas högsta domstol slog nyligen fast att parlamentet måste stifta en lag som garanterar att det blir så också efter valet i sommar.
Grundlagskravet skapade kaos 2013 då valresultatet var ytterst mansdominerat. Man löste det med att efteråt utöka antalet platser i parlamentet från 224 till 350. Extraplatserna fylldes med de kvinnor som hade varit närmast inval. På motsvarande sätt gjorde man i landskapsvalet.
– Vi som nominerades på kvinnokvoten fick ingen egentlig makt. Alla de viktigaste posterna hade fördelats innan vi kom in, och de andra ledamöterna sade att de inte lyssnar på oss, säger Prischilla Mumba som fick en kvotplats i Mombasas landskapsförvaltning.
I grunden är problemet förstås att kenyanerna inte röstar på kvinnor.
– Vår kultur är fortfarande mycket fördomsfull, säger Francis Thoya.
I norr omskärs flickor illegalt men regelbundet. Kenyanska flickor uppfostras till andra klassens medborgare.
– Det är vanligt att män mutar kvinnor och köper deras röster. Och när jag gör kampanj på krogen börjar andra kvinnor viska att jag är prostituerad eftersom jag rör mig ensam ute på kvällen. Andra kvinnor fördärvar mitt rykte, säger Mumba.
Nationellt står valet mellan två block – regeringskoalitionen och oppositionen – men Kenyas partier är svaga och tenderar att byta block. Partitillhörigheten är snarare etnisk än ideologisk.
Oberoende av vem som segrar vore det önskvärt att valet förlöper utan nämnvärt fusk eller våld. Oddsen är dåliga. Primärvalet i våras var behäftat med otaliga beskyllningar om valfusk, precis som själva valet 2013.
Valet 2007 urartade i våldsamheter och slutade med att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) åtalade både presidenten och vicepresidenten för brott mot mänskligheten. Åtalen lades ner i brist på bevis.
De etniska spänningarna har ingalunda minskat på senare år, och dessutom har terrornätverket alShabaab ökat sitt inflytande utmed den kenyanska kusten, från gränsen till Somalia ända ner mot Mombasa. Om samhällstryggheten rubbas i valet sinar turistintäkterna omedelbart. Det har hänt förut då västländer har avrått sina medborgare från att resa till delar av Kenya efter våldsamheter och terrordåd.
Kenya är Östafrikas stabilaste stat, men stabiliteten prövas av konflikterna i grannländerna Sydsudan och Somalia, som är etta respektive tvåa på listan över världens bräckligaste stater.
Kenya inhyser en halv miljon flyktingar. Under den förra valkampanjen lovade den segrande sidan att stänga flyktinglägret i Dadaab av säkerhetsskäl, men än har man inte gjort det. Det sägs att al-Shabaab kontrollerar delar av lägret.
Det har hänt att flyktingar återvänt hem när situationen i deras hemländer stabiliserats – bara för att senare återvända till lägren i Kenya när läget hemma blivit outhärdligt på nytt. I år har horder av människor flytt kriget och torkan i Sydsudan, och landat på Kakuma flyktingläger.
Arbetslösheten 40 procent
Kenya försöker integrera nykomlingarna i samhället, men utmaningen är kolossal, inte minst då kampen om mat och vatten hårdnar. De fattigaste kenyanerna anser sig redan ha det sämre ställt än flyktingarna. Torkan driver nomaderna till att stjäla varandras boskap och slåss om de sista betesmarkerna. Nyheter om dödliga strider om gräsmarker är vardagsmat i pressen.
Torkan, mat- och vattenbristen, flyktingsituationen, våldet, ojämställdheten och konflikterna i grannländerna garanterar att det blir svårt för Kenya att ta de där sista stegen. Demografin gör sitt till. Det föds en miljon barn i Kenya varje år, medelåldern är 19 år och arbetslösheten ligger på 40 procent.
Det är mot den bakgrunden vi ska se teexporten, hamninvesteringarna och demokratiseringsprocessen. En långvarig och rätt gynnsam utveckling mot stabilitet kan snabbt gå förlorad om valet urartar, om inte ungdomen kan se en meningsfull framtid, om de yngre generationerna inte förmår lyfta nationen.
Ju fler som växer upp i slummen eller på läger, utan chans att utbilda sig, skaffa jobb och bli delaktiga i samhällsbygget desto större blir terrornätverkens rekryteringsbas och risken för radikalisering. Om alternativen för lägerflyktingar är att isoleras och födas upp på snåla matransoner eller få hyggligt betalt för ett uppdrag i en fundamentalistisk armé finns risken för att Kenya förlorar sin kamp mot terrorismen.
Valet är Kenyas ensak, men det är inte kampen för stabilitet, mot samhällskaos. Kenya är Östafrikas framtidshopp, och stöttepelaren får inte kollapsa. Det kunde få följder för hela kontinenten, i förlängningen naturligtvis också för Europa.
Den kampen förs på många plan, i Mombasa på fotbollsplanen.
– Vi bygger konstgräsplaner för att fotbollen och inte den våldsamma extremismen ska locka ungdomar. Där vi har hunnit längst har alShabaabs rekryteringar upphört, säger Francis Thoya.