Vi måste tala öppet om sexuella övergrepp
TRAKASSERIER Just nu är jag arg. Jag är arg eftersom minnet av en rolig utekväll blev nedsmutsat av en äldre man som ropade ”Vart ska ni? Ville ni inte knulla med mig va?” efter mig och mina vänner då vi gick från krogen. Jag är arg för då jag sa åt honom att det är det sista vi någonsin skulle göra svarade han att det ju bara var ett skämt.
Jag är arg för att personalen på flygplatsen inte ingrep då en full man som stod bakom mig i kön plötsligt kramade om mig bakifrån och sedan följde efter mig igenom hela säkerhetskontrollen trots att det var uppenbart att vi inte kände varandra och att jag upplevde situationen som obehaglig. Jag är arg eftersom mannen ansåg sig vara en gentleman då han bad om ursäkt för sitt beteende till min kompis, som han misstog för min pojkvän. Jag är arg för att jag hörde personalen vid säkerhetskontrollen säga till varandra ”Vilken idiot vi just släppte igenom kontrollen!” och för att de ändå inte ingrep i situationen.
Jag är arg eftersom en av mina vänner vaknade upp på en fest med en främmande mans hand innanför sina trosor. Jag är arg för att mannen ansåg att han inte hade gjort något fel och bortförklarade sig med sin fylla då min vän skällde ut honom. Jag är arg för att liknande övergrepp sker hela tiden.
Jag är arg för att varenda en kvinna jag har diskuterat det här med, från min farmor till några år yngre vänner, vet hur det känns att bli trakasse- rad. Jag är arg för att jag anklagats för att ljuga och överdriva när jag har lyft upp det här i kommentarfält på bland annat Helsingin Sanomat. Jag är arg för då jag läser Michaela Rosenbacks artikel ”Jag vägrar ta dina trakasserier som komplimang” på Svenska Yle är allt så bekant.
Jag är också arg för att en kvinna tyckte det var okej att bara lägga sin hand innanför min kompis byxor på krogen en gång fast han sa nej och arg för att vi, hans kompisar, först fnissade då han berättade om det. För det är verkligen inte okej.
De som trakasserar gör det inte i ett vakuum. De är, precis som Michaela Rosenback
Vi måste förstå var gränsen för vad som är okej går och sedan respektera den.
skriver, människor vi känner: våra vänner, kolleger och släktingar. De är helt vanliga människor vi skämtar med på lunchrasten och i kafferummet. Många är inte medvetna om att de gör fel och det är någonting vi måste ändra på. Vi måste bli bättre på att läsa varandra och vi måste förstå var gränsen för vad som är okej går och sedan respektera den. För att göra det måste vi diskutera, inte bara då någon ropar åt oss på gatan utan även hemma vid matbordet och på den där utekvällen med vännerna.
Jag övervägde länge om jag skulle skriva den här texten eller inte. Efter att ha tänkt ett tag bestämde jag mig för att göra det, för det hjälper inte att bara vara arg och tala med samma människor hela tiden. Det här är någonting vi måste tala om på ett bredare plan för att förändra.