En svans med styrfart på Finns sommarteater
Teaterrecension Finns visar i år en sömlös och välrepeterad Pelle Svanslös där både små och stora roller hittar sin plats.
Sommarteater ●●Kattmusikalen Pelle Svanslös Regi: Mika Fagerudd. Dramatisering: Anneli Mäkelä. Musik: Ilkka Kuusisto. Sångtexter: Lars Huldén. Sånginstudering: Ami Aspelund. Musikinspelning: Robi de Godzinsky. Koreografi: Anne Pihlström. På scenen: Tom Salminen, Thomas Silén, Vivi Lehtonen, Lovisa Schulman, Catarina Diehl, Ronja Londen, Rufus Nylund, Keira Lundström, Anna Sundell, Maja Gräddnos, Heidi Kellokoski, Olivia Munck, Stella Jakobsson. Premiär på Finns sommarteater i Esbo 8.6.
■ Att gestalta Pelle Svanslös som en familjeföreställning med budskapet att nolltolerans mot mobbning är det enda godtagbara kan vara svårt. Gösta Knutsson skrev böckerna ur ett vuxenperspektiv med intrigerna vid Uppsala universitet i tankarna. Knutsson framställde Pelle som privilegierad och aningslös, Måns som den fiffigare och ur teaterperspektiv intressantare av de två.
På Finns sommarteater lyfter Anneli Mäkeläs dramatisering fram sidor av Måns karaktär man kanske inte varit uppmärksam på tidigare. Han är inte bara en avundsjuk retsticka, han är ond i djupare mening. Han vet vad han gör, och han vänder kappan och orden just så som han ska för manipulera och vilseleda. Thomas Silén gör sin Måns med obehaglig träffsäkerhet, konsekvent och vant, ovanligt jämnt för att vara amatör. Måns manér att tysta Bill (Vivi Lehtonen) och Bull (Lovisa Schulman) med sin hatt är en lika effektiv som obehaglig styrmekanism som det är lätt att känna igen. Tom Salminens Pelle är en utpräglat vanlig, grå katt. Han har en ganska obekymrad inställning till sin svanslöshet och är oförstående för den betydelse Måns lägger vid saken, det är ju länge sen den blev avbiten av en råtta. Byxbaken är täckt av en dittråcklad lapp, och så är den saken åtgärdad, förefaller han tycka.
Aktuell inramning
Handlingen är förlagd i Finland och Stockholm. Måns kör i väg Pelle till Stockholm från Finland, men påstår sedan för den svenska polismakten att Pelle är en utsänd spion. Mobbningstematiken lyfts således upp också till en aktuell, samhällelig nivå.
Överhuvud har man månat om att ge Pelles berättelse ett uppdaterat ansikte. När katterna i början av första akten samlas på torget för att tillsammans läsa igenom Kattbladet, tolka och missförstå rubriker och artiklar, vända tidningen åt fel håll, är parallellerna till nyare medier och nutida läsare ganska givna.
I år spelar Finns sommarteater på en fin, ny scen. Lars Idmans scenografi har god rytm och är snygg, men lite mer dynamik och rörelse hade kanske inte skadat. Det hade ackompanjerat skådespelarnas våghalsiga koreografi. I premiärkvällens ösregn tänkte man att det är tur att barnen var smidiga som katter på det hala scengolvet. Lars Huldéns sångtexter och Ilkka Kuusistos musik passar in, samtidigt som de tillför en känsla av vemod och djup.
Finns visar i år en sömlös och välrepeterad föreställning där alla, små och stora, roller hittat sin plats.