Hela världens ångest på axlarna

Av ganska uppenbara anledningar har jag funderat mycket på hur olika människor förhåller sig till världsläget just nu, och hur de låter det påverka sig. Hur världens sorg tar sig uttryck hos olika människor, helt enkelt.

Jag tror att varje människa bär på olika grader av världssorg inom sig. Vissa ägnar hela sitt liv åt att kämpa för rättvisa och fred i världen, och klarar inte av att leva med sig själv ifall de inte aktivt kämpar. Andra ser det som lagom att leva med sina egna bekymmer. Att det är en för omöjlig uppgift att rädda hela världen.

Jag hävdar inte att det ena eller det andra skulle göra en till varken en bättre eller sämre människa. Däremot tror jag att man somnar bättre om kvällarna om man endast har sin egen oro att grubbla över.

Jag tror jag oftast befinner mig någonstans där i mitten. Jag tippar däremot lätt över mot den tidigare nämnda typen. Jag kan bli alldeles nedslagen och otröstlig när jag tänker på världen just nu. Egentligen bär jag på så mycket världssorg så jag är fem före färdig att packa väskan och bege mig till krigshärjade områden. Men jag gör inte det. För jag antar att min egen lättja och feghet kommer emot. Eller är det själviskhet och självupptagenhet?

Det är en besynnerlig balansgång som gjorde sig påmind nyligen. På söndagen när jag tittade på välgörenhetskonserten i Manchester som ordnades till förmån för terrorattackens offer, satt jag med tårar i ögonen och skämdes över min egen privilegierade situation och lovade mig själv att alltid komma ihåg att sätta mina egna små bekymmer i perspektiv till allt hemskt som händer världen.

Bara ett dygn senare kommer jag på mig själv med att sitta och tycka otroligt synd om mig själv för att jag måste jobba lite övertid och inte hunnit äta en ordentlig lunch. Ja, vad ska jag säga? Jag är väl bara mänsklig och ibland lite väl självcentrerad. Men jag har hela världens sorg som en molande värk på mina axlar.