Skönheten som driver mot stadens utkanter
Näckrosens och andra arters utbredning i Helsingfors dokumenteras i en ny bok. Oron för att byggandet ska drabba huvudstadsnaturen syns såväl i moderna naturböcker som i över hundraåriga skrifter. I dag på Helsingforsdagen ger HBL ett naturperspektiv på u
Hur skiljer sig naturen i Nordsjö från den i Gammelstadsviken eller i Helsingfors centrum? Var kan man säkrast få se vattenfladdermusen, snoken, tofsmesen eller den vita näckrosen? Och på vilken enda plats i huvudstaden finns hela Finlands enda förekomst av örten spjutskråp?
Det klarnar i biologen och naturfotografen Antti Kolis bok Helsingin muuttuva luonto som utkom i våras. Den är framför allt en dokumentation av Helsingforsnaturen och dess variationer med fokus på djur- och växtarternas geografiska spridning. Innehållet bygger på flera år av iakttagelser.
– Jag drevs av en vilja att utforska och förstå min närnatur. Boken blir lite av en guide, men den reflekterar också kring känslor, säger författaren.
Förändrad relation
Antti Koli har strövat omkring i naturen i nästan 50 år, mest i hemknutarna i östra Helsingfors.
– Jag märker att min egen naturrelation förändras, att naturen blir allt viktigare. Det blir mer av att bara vistas ute och njuta, och mindre av att jäkta för att hitta speciella arter, säger han.
Eller som han skriver i boken: ”Att höra alfågelns vackra läte räcker som mål för en utflykt”.
Han hoppas att läsarna också ska njuta av naturen som upplevelse.
– Samtidigt är det lite kontroversiellt att uppmana folk att bege sig ut i naturen. Om hela östra Helsingfors faktiskt gjorde det på en gång skulle naturen trampas ner helt och hållet. Stadsnaturen slits redan rätt mycket av rekreationsbruk.
Koli påtalar att stadens tillväxt naggar naturen i kanterna. Han skriver att Svartviken (nuvarande Solvik) i Nordsjö för bara 15 år sedan var skog i stil med Nybondas: ”Numera finns där bara höghus och sand som körts ut på stranden. Om det inte varit för byggandet skulle Kallvik och Ramsöudden ansluta smidigt till Sibbo.”
– När man fördjupar sig i naturen kan man inte undgå att stöta på hotbilderna. Helsingfors har fortfarande mer natur än många andra städer. Den nya generalplanen är ingen katastrof, men staden kunde anstränga sig för att bevara lite mer natur, säger han.
Möten med skärgårdsfåglar
I Lukuja luodoilta som utkom förra veckan sammanfattas för första gången Helsingfors skärgårdsfåglar i bokform. Boken bygger på Matti Luostarinens systematiska fågelinventeringar under 18 somrar (1996–2013).
– Boken dokumenterar de stora förändringar fågelbestånden i Helsingfors skärgård genomgått under inventeringsåren, men vi ser också på förändringar i faunan ända från slutet av 1800-talet till i dag. I stället för att sammanfatta det i en vanlig rapport ville vi nå en bredare publik, säger huvudredaktören Raimo Pakarinen.
Boken är ett digert informationspaket kompletterat med högklassiga bilder och subjektiva betraktelser av personer med en speciell relation till Helsingfors skärgårdsfåglar. Grafikern Erik Bruun, berömd för sin avbildning av havsörnen, berättar hur han efter nästan 50 år på Sveaborg lärt känna fåglarna, och känna för dem.
När hans favorit fisktärnan återvände en vårdag applåderade han åt den.
”Den flög ett tiotal gånger fram och tillbaka. Jag tyckte den verkade mycket entusiastisk!”, skriver Bruun.
Boken diskuterar också hur skärgårdsfåglarna reagerar på stadens utbyggnad.
– Vi ser till exempel på Nordsjö hamn och på de planerade Kronbergsbroarna, säger Raimo Pakarinen.
Matti Luostarinen är ändå oroligare över minkens framfart på fågelskären. Allt fler fåglar undviker redan att häcka på Stora Räntan eftersom de lärt sig att minken fördärvar häckningen.
Boken slår också fast att Helsingfors skärgårdsfågelfauna är betydligt rikare i dag än förut.
– Det beror dels på övergödningen, dels på att fåglarna har lärt sig att nyttja staden som födokälla, säger Pakarinen.
Moderna stadsdelar 1913
Liknande iakttagelser dokumenterade Högholmens intendent Rolf Palmgren (1880–1944) i sina naturskyddsböcker före och efter första världskriget. Pamfletten Naturterränger som försvinna – hvad Kampbergen och Rödbergen fordom hade att bjuda på är ett särtryck från 1913 som ingått i Finsk Tidskrift.
Palmgren reflekterar över de två stadsdelarnas naturmiljöer i slutet av 1800-talet.
”Dessa tvänne för helsingforsaren välkända berg voro ännu vid sekelskiftet oberörda af storstadskulturen. Först under de senaste åren har bosättningen trängt in på deras åt naturen helgade område, omvandlande dem till moderna stadsdelar. Nu är deras saga all. Sådan är utvecklingens gång.”
Palmgren minns hur populära de två områdena var som mål för utflykter och rekreation, hur ungdomen åkte skidor i Kampbergens backar och barnen lekte med barkbåtar i Rödbergens ”puttar”. Han skriver inlevelsefullt om sina naturobservationer, till exempel om hur en klodyvel jagar i en göl vid Jungfrustigen:
”Bakkroppen är utdragen i tvänne långa rör med hvilkas tillhjälp insekten, uppstigande till ytan, kan andas utan att på något sätt behöfva blottställa sig. Det första benparet har en säregen byggnad, bildar s.k. roffötter. Underbenet, skarpt som en knif, rör sig nämligen mot lårbenet, och kan likt bettet hos en fällknif vikas in i en skåra på det senare. Fruktansvärda fångstredskap i sanning. Mundelarna äro omvandlade till en stilett, som borras i offrets kropp och utsuger densamma, medan den vanmäktigt fasthålles af gripverktygen.”
Efter ett par andra liknande skräckhistorier om kampen för överlevnad fastslår Rolf Palmgren att dylika iakttagelser ökade många ungdomars intresse för naturhistorien. Han antar att de här ögonblicksbildernas värde ”för klargörandet af flera dimdunkla begrepp och vidgandet af den andliga synkretsen fullt uppvägde många zoologilektioner på skolbänken”.
Förändringar i faunan
Rolf Palmgren erinrar sig hur vårens första flyttfåglar lockades till dynghögarna som tippats i Kampbergen och Rödbergen. Att ungdomarna kunde räkna rastande berglärkor i hundratal säger mycket om faunans förändringar – i dag är det jämförbart med en mindre lottovinst att få se ett enda exemplar.
Kampbergen var enligt Palmgren
den bättre av de två centrala fågellokalerna för ”att här på grund af större omväxling i terrängförhållandena ett artrikare fågellif gjorde sig gällande”. I dag återstår bara en bråkdel av Rödbergens naturmiljöer, av Kampens inte ett dyft.
Annat var det på Palmgrens tid då Kampbergen lockade till sig ”skygga fågelarter” som ringduvan. Vintertid kunde man oftast se ”en större flock” rapphöns där.
I dag är ringduvan lika tam som tamduvan och allmän i hela Helsingfors. Rapphönan har försvunnit från Helsingfors för länge sedan och nu även från den nyländska landsbygden där den höll ut längst.
På vintrarna bevittnade Rolf Palmgren i Rödbergen ”de näpna strömstararnas lif i den lilla bäcken, eller rättare sagt det strida afloppsdike, som – jag erinrar mig ej hvarifrån – sökte sig väg öfver det område, ångvedsågen Calor nu torde inneha”.
”Vemodsfull resignation”
Vi kan gissa oss till vad Rolf Palmgren skulle tänka om han sett Helsingfors 2017, utifrån hur han upplever förlusterna bara mellan sekelskiftet och 1913.
”Det är ändå skönt att minnas; om än vemodsfullt att endast minnas och icke få återuppleva minnena. Inte för att man själf vore ur stånd därtill, utan till följd af förändrade landskapsbilder.”
Palmgren hade tagit initiativ till Nothamns naturskyddsområde i Ekenäs skärgård 1912, och han kämpade för att bevara Helsingforsnaturen, fullt medveten om de krassa realiteterna.
”Det är ju en logisk följd av nödvändighetens hårda lag, att staden vid sin raska utveckling för bosättningssyften ockuperar sina omgifningar. Med stilla vemodsfull resignation ser naturvännen sina kära tillhåll falla offer för kulturens Moloch. Människan måste ju lefva. Men härmed är ingalunda sagdt att en sådan bosättningsförskjutning mot periferin bör fortskrida med en oafbruten bred front förkväfvande alla naturterränger i dess väg.”
Med samma argument fortsätter kampen om Centralparken och Gammelstadsvikens stränder i dag. Naturens hälsonytta åberopas allt oftare, men Rolf Palmgren skrev om samma sak redan för över hundra år sedan. Han hävdade att ”den fria och oförfalskade naturen” i motsats till de ”miniatyrparker” som staden planerade hade en gynnsam effekt på allmänhetens välbefinnande.
”I framtiden, då kropp och själ i ännu högre grad än nu tagas i anspråk under kampen för tillvaron, blefve sådana lätt tillgängliga oaser vår enda utväg till att under de korta lediga timmarna kunna återvinna krafterna och andlig spänstighet. Här i naturen kunna vi med fulla lungor insupa den soldränkta, bakteriedödande luften och under den öppna blå himmelskupolen förrätta vår gudstjänst samt vederkvickta till kropp och själ återvända till arbetet.”
Prydliga, metallglänsande hvirfvelbaggar kilade i samlad tropp omkring på vattenytan, beskrifvande i rasande tempo såsom rutinerade konstskrinnare allehanda underliga figurer, cirklar och snirklar, för att, då något offer i vattnet under dem kommit inom griphåll, som en skottspole dyka ned.
Rolf Palmgren (1913)