Den röde stadsdirektören

● Helsingfors röde stadsdirektör Jussi Tuominen beskriver i en intervju sin sista dag som stadens ledande politiker den 11 april 1918: ”Till drätselkammaren gick jag kl. 10. Det var tyst och nervöst överallt. Jag blev med låg röst och förtroende tillfrågad; hur blir det med oss, vad skall vi nu göra? Vinner de vita?”

Jussi Tuominen? En röd stadsdirektör i Helsingfors?

Man kan med fog fråga varför ingen minns honom. Varför hittar vi inte hans bild i stadshuset? Det finns inte ens ett dugligt foto på denne man som var den sista som släkte lyktan i det röda Helsingfors. Utan Tuominen kunde Helsingfors historia 1918 se annorlunda ut. Mera kaotisk, mera radikal.

● Tuominens sista dag som den röda huvudstadens herre, strax innan tyskarna kom, löpte normalt. Han tog hand om stadens finansiella affärer, deltog i möten och arkiverade de protokoll som hade kommit till under den röda regimen i Helsingfors. Sen hoppade han på tåget, åkte till Viborg och försvann konkret från historiens scen.

Det finns inte ens ett dugligt foto på denne man.

Vad vet vi i dag om Jussi Tuominen (f. 1879)? Under våren 1918 strejkade de vita tjänstemännen och stadens borgerliga fullmäktige hade inga möten. Makten i Helsingfors var ett par månader i de rödas händer. Arbetarorganisationernas delegation grundades våren 1917 och ett år senare hade delegationen fullt ansvar för stadens angelägenheter.

Delegationens ordförande var Jussi Tuominen, chef för stadens köttkontor. Tuominens klassresa är tidstypisk och passar väl i Finland 100-sammanhang. I hans liv kan spåras inlyftande av den stora nationella narrationen: industrialismens framfart samt urbaniseringens och socialismens dragningskraft.

Under 1917–1918 åkte han med två vagnar. Han fungerade som strejkkommitténs ordförande och ansvarade för mat- och köttförvaring. Länge lyckades han hindra arbetarnas ökade radikalisering. När så slutligen skedde i januari 1918 hade Tuominen redan tagit över de centrala förvaltningsfunktionerna i staden. I praktiken var han den röda stadsdirektören i Helsingfors.

En central orsak till inbördeskriget var brist på mat, ja till och med hungersnöd förekom i staden. Tuominen samarbetade med de ledande borgerliga fullmäktigeledamöterna för att få ordning på matfrågan. Detta samarbete blev hans öde. Tuominen representerade de samarbetsvilliga socialisterna som var tvungna att fungera pragmatiskt och med konkreta mål.

● När Jussi Tuominen sedan i april 1918 lämnade staden lämnade han samtidigt historien. Hans öde var damnatio memoriae, det vill säga ”fördömande av minnet”, vilket innebär att han blev raderad ur det gemensamma minnet. Tuominen dog 1963 som en bortglömd figur. Det fanns ingen plats för honom i den röda historieuppfattningen. Bland vita tjänstemän och politiker fanns det ingen anledning att komma ihåg hans tid i stadshuset.

Kunde vi egentligen, när 2018 närmar sig, lyfta fram Tuominen? Genom hans gärning kunde historien om inbördeskriget berättas på ett annorlunda sätt. Man kunde lyfta fram samarbetsviljan, kapaciteten att bygga broar över politiska världar och söka sämja och lösningar tillsammans. En sådan historia kunde förena finländarna, inte skilja dem – även hundra år senare!