Ovetenskapliga metoder kan öka fördomarna

fÖRdomaR Fritjof Sahlström antyder i sin I dag-kolumn (HBL 7.6) att man i en pågående studie där läraren lett diskussioner i en skolklass om ”folkgrupper, kön och nationstillhörigheter” åstadkommit större acceptans av olikhet (”kramar och kompisfoton”) bland klasskamraterna, trots att läraren ”inte alltid (hade) full koll på vart samtalet tar vägen” och ibland själv ”framstår … som ganska fördomsfull”.

För det första kan man inte dra någon slutsats alls om effekterna av en sådan diskussion om man inte mäter acceptansen av olikhet ordentligt både före och efter diskussionerna och dessutom samtidigt gör samma mätningar i en kontrollklass där diskussionerna uteblir.

För det andra visar seriös forskning (till exempel Selvitys syrjinnän vastaisen pedagogiikan keinoista ja käytännöistä, 2012, finns på nätet) om olika tekniker avsedda att minska fördomar bland skolelever att försök som främst går ut på att öka elevernas medvetenhet om fördomar och negativa gruppstereotypier snarare kan öka än minska dessa fördomar. Bland annat därför är det speciellt oroväckande att största delen av de pedagogiska medel som används i skolorna för att minska fördomar inte baserar sig på forskning och att deras effekter på eleverna inte heller undersöks ordentligt. Det är speciellt beklagligt av två orsaker; dels är skolan den mest centrala miljön för att lära alla barn acceptera olikheter, dels existerar det också beprövade metoder att använda i skolor för att minska på elevernas fördomar.

Till dem hör nog inte lärare som inte har koll på vad de gör eller själva visar sig vara fördomsfulla. KARMELA LIEBKIND professor i socialpsykolog Helsingfors