Sakrala, soliga Sideways
“Flow-festivalens lillasyster” Sideways har i tre år fått inleda sommarferierna för fans av vintageindiemusik, och snabbt etablerat rätt höga förväntningar på programmet. Den huvudsakliga målgruppen är klart över 30 år och arrangörerna har stenkoll på vad
●●Sideways
Editors, DJ Shadow, Slaves, Thurston Moore Group, Mikko Joensuu, Ruudolf & Karri Koira m.fl. Sideways-festivalen: Gamla slakthusområdet, Sörnäs 9 juni Besökarantal: 7 000.
■ Fjolårets festival regnade bort totalt – begreppet horisontellt Helsingforsregn lär ha myntats där och då – men i fredags var det som om vädrets själva vd ville be om ursäkt och bjöd på en alldeles löjligt vacker junikväll, där också musiken blev allt bättre ju längre in mot natten man färdades.
HBL:s utsände hann ut till Slakthusområdet vid 18-tiden och kunde snabbt notera att de nya infrastrukturella arrangemangen, särskilt huvudingångens vanliga flaskhals nu löpte hyfsat och de 7 000 betalande aldrig skapade en känsla av överbefolkning på området. Enda smolken var förstås kontrollanten vid porten, där hade man vunnit på lite fortbildning i kundservice och bruket av nätta artighetsfraser. Det är en sak att som ansvarig för ordningen bemöta horder av festivalsugna tonåringar som … tja, horder av tonåringar, men det är – eller borde vara – något annat att jobba som portier vid en kulturtillställning för medelålders musikkonnässörer.
Helig, heligare, heligast
Placeringen av de fem scenerna var också mer genomtänkt än tidigare år, då publiken vid huvudestraden stått med den sjunkande solens skarpa strålar – inte i fjol, då – rätt i ögonen och artisten som diffus gestalt någonstans i motljuset.
Särskilt mycket att se fanns det ändå inte nu heller då Mikko Joensuus storvulna och pretentiösa Amen-trilogi kom till ända. Enligt mytologiseringen av artisten har albumserien Amen I, II och III varit österbottniska Joensuus dramatiska avsked till sin djupt religiösa och strängt frikyrkliga uppväxt och bakgrund. Då den första delen Amen 1 fick sin premiär i Johanneskyrkan i maj 2016, avslutades lämpligen resan mot sekulariseringen nu på en rockfestival, med all den symbolik man där vill läsa in.
Det är krävande, det är skört och det är känsligt på gränsen till patetiskt. De som minns Mikko Joensuu som frontman i noiserockbandet Joensuu 1685 för tio år sedan undrar var han tappat alla instrument och effekter på vägen? Kvar finns inget av jävlaranamman och drivet, bara banala melodier och naivistiska texter. Tänk Spiritualized och lite ledsam gospel, så rörande försiktigt framförd att inte ens en blandkör på fyrtio personer lyckas lyfta på locket.
I egenskap av en som bevittnat vad Mikko Joensuu faktiskt gjort med en elgitarr och distortionpedal kan bara hoppas att hans spirituella kval nu är avhandlade och att telefonnumren till trummande brodern Markus och basisten Risto finns kvar i molnet. Dags att få ihop Joensuu 1685 igen!
We want Moore!
Samtidigt uppträdde i andra ändan av området vad man kunde kalla antitesen till Joensuus sakrala solospektakel. Brittiska pojkduon Slaves röjde fram med bara bringor, trummor och gitarr i White Stripes leriga hjulspår och i Death From Above 1979:s konfrontativa anda. Äntligen lite eruptiv glädje och illmariga leenden – det är ju festival, kom igen! – och som en glädjande bonus hade strängarbetaren Laurie och skinnplågaren Isaac dessutom ett överraskande moget låtmaterial. Ge killarna en större scen nästa gång.
Sedan var det dags för veteranerna att ta över. Först och störst bland dem i fredags var utan tvekan Thurston Moore, som med sitt älskade och hyllade pionjärband Sonic Youth (1981–2011) skrivit flera gnisslande kapitel i New Yorks stökiga musikhistoria.
Var det av missriktad respekt eller kanske rädsla för att grumla minnena av den stora mannen, men på något sätt var det svårt att släppa de nya låtstyckena och nya gruppen ”Group” ända in på livet. I stället fick det bli lite kyligt, analytiskt diggande på avstånd av vad som länge framstod som en studie i själva väsendet av nittiotalets indieriff, mer än några färdiga popsånger.
Moores utstrålning var ändå intakt, liksom hans välkända, gränslösa kärlek till musiken och sina fans. Tre tummar upp, och vi hoppas få se dig på någon klubb ännu i höst.
Förlåt, se er. Bandet var ju också “helt ok”.
Drömmen om Coldplay
På stora scenen gjorde sig kvällens huvudartist Editors färdiga att erövra fredagskvällen. Birminghambandet som slog igenom med storslagna, intensivt ylande gitarrspår har under sina femton år i rampljuset alltmer börjat handla om att få sångaren och låtskrivaren Tom Smith att framstå som en ny Chris Martin och bandet har följaktligen fått ge upp mycket av de gamla musklerna i letandet efter Coldplays hemliga recept.
Och visst har charmige Tom Smith kunnat stoltsera med både en underbar röst och låtskrivarpenna, men den förstnämnda var drabbad av förkylning och den sistnämnda tappade han för flera år sedan.
Inga ursäkter, Smith gav Sidewayspubliken vad han sannolikt skulle bedömt som sitt bästa. Och stundtals glänste det till, som i fina Racing Rats, Smokers Outside The Hospital Doors och förstås den bombastiska Papillon som avslutade konserten. Ett par alldeles nya sånger blev det också – Halleluja och Magazine – men den där pennan är nog tyvärr fortfarande lite på villovägar, blev det slutgiltiga omdömet – två guldmickar av sex.
Fin hund
Det bästa med festivaler är inte alltid det man mest sett fram emot, utan de överraskningar man ställs inför när man vandrar med massan förbi de olika scenerna. Helt otippat var det de malliga finska rapparna Ruudolf och Karri Koira som lade det största leendet på reporterns läppar i fredags. Nu är inhemsk hiphop långt ifrån en välbekant genre, men det var roligt att se de två egomanikerna skryta på sig själva och varandra, och hetsa kidsen i publiken – ja, det fanns ett par artister för barn på Sideways också – till eufori och allsång. Jag får bara anta att Ruudolf och hans parhäst herr Koira hör till eliten av flow i Finland. Den pinsamma klumpighet som till exempel kollegerna i WYK visade prov på lite tidigare, var nästan helt frånvarande.
Trettio år i skuggan
Det var många fina och intressanta artister som hade förtjänat ett omnämnande från i fredags, men vi knöt ihop den första festivaldagen med legendariska DJ Shadow på stora scenen.
Ju färre rörliga delar desto tajtare paket, är ett omdöme som väl beskriver den säkra hand med vilken kaliforniska Josh Davis lotsade in oss i skymningen. Äger man 60 000 skivor och har mixat dem offentligt i trettio år, kan resultatet som bäst var just så här lysande: Stenhård, intelligent och hypnotiskt fängslande “dansmusik” som samtidigt känns hypermodern och med dj-historien ekande i bakgrunden, allt serverad på en bädd av de tyngsta basfrekvenser ett mänskligt sinne kan uppfatta och en videovägg som inte lämnade någon i skuggan.
Shadows yngre kolleger som Skrillex eller Pendulum med flera kan visserligen duka fram vansinnigt taggade shower, men på något sätt kändes det i fredags som om gammal åter var äldst, och det ju satt som en smäck i den ”mogna” kontext vi alla utgjorde. Sex snabbt snurrande vinyler av sex.