Där det onda bärs av alla gemensamt
”Allt skedde med normalitet”, noterar romanens berättare i en anteckning om den så kallade barmhärtighetsdöden – mordet på psykiskt sjuka och funktionshindrade på slottet Hartheim i Österrike.
En skev plats – så beskrev den amerikanska poeten Emily Dickinson kriget i ett av sina brev. Hon förklarar sig inte, skriver bara så: ”an oblique place”. Man ser framför sig nåt i stil med de mardrömslika miljöerna i tyska expressionistiska filmer. Sneda, vinda vinklar i klärobskyr. Ett sjukt, snett infallande ljus.
En skev plats i Caterina Pascual Söderbaums romandebut, utkommen sent ifjol, är slottet Hartheim en natt i juli 1941, då chefssekreteraren Helene Hintersteiner omtöcknad vaknar ur en dröm. Golvet tycks luta, skrik och slag skär genom byggnaden. Med skadad fot haltar hon uppför trapporna, ett dånande regn forsar ner över slottsgården, skuggor lösgör sig ur mörkret. Till slut möter henne en egendomlig scen i ett av personalrummen: en halvnaken sköterska med en gråtande man hopkrupen intill sig och en annan stående med hammare i handen.
Mordplats för 30 000
Schloss Hartheim är en verklig plats, beläget inte långt ifrån Donau i norra Österrike. Och Helene Hintersteiner en verklig person, anställd där under tiden det fungerade som dödsanstalt inom Tredje rikets eutanasiprogram, Aktion T4. Det vet vi när vi kommit så här långt i Pascual Söderbaums dovt hypnotiska roman. De nattvakna männen är krematoriebrännare, störda i sitt arbete av störtregnet: ”skorstenen drar inte som den ska och den elektriska krossen är trasig, Otto här har försökt krossa ben manuellt under tiden den lagas…”
Något så ohyggligt, i en kallt konstaterande replik. På Hartheim mördades omkring 30 000 människor, de flesta funktionshindrade och psy kiskt sjuka. ”Allt skedde med normalitet”, noterar romanens berättare i en anteckning om den så kallade barmhärtighetsdöden. För det ohyggliga är ju också detta, att Förintelsens verkställare var vanliga människor.
Allt är besmittat
Hartheim är bara en av de platser i romanen där normaliteten snedvridits och förvrängts. Pascual Söderbaum skildrar flyktingläger i franska Pyrenéerna, det belägrade Leningrad, Treblinka. Och så det egna barndomshemmet i katalanska Lleida. I finrummet finns hemmets klenoder: en dolk prydd med ett hakkors i elfenben, ett specialinbundet exemplar av Min kamp, och så familjens fotoalbum. På dopfotografierna skålar författarens pappa, officer i spanska främlingslegionen, mot Hitlers porträtt, som hänger på väggen över barnets huvud ”som en ledstjärna”, rakt ovanför den vidöppna fontanellen.
Att Caterina Pascual Söderbaums familjehistoria förgrenar sig åt flera håll i Europas mörka 1900tal (på mödernet finns till exempel en av Nazitysklands stora filmstjärnor, en inte obetydlig beståndsdel i föräldrarnas förälskelse) utgör en smärtsam klangbotten för hennes berättelse. Men Den skeva platsen stannar inte där, utan brer ut sig bortom släktbanden. Så blir den i dubbel bemärkelse ett slags kollektivroman, där det onda bärs av alla gemensamt. Där allt ”är besmittat.”
En oerhörd närvaro
Med nedslag i olika rum, tidsmässiga och geografiska, hänger Den skeva platsen ihop tematiskt mer än narrativt. I stället för att följa en linjär ordning skapas sammanhanget av associationer och detaljer – som en återkommande blåblommande wisteria eller fåglar som korsar himlen. Kanske är det också det enda rimliga sättet att orientera sig i en ondskans skeva vinkel.
Som läsare vill man inte missa en enda stavelse. Den skeva platsen är skriven med en oerhörd närvaro, dröjande vid varje detalj i långa, vindlande meningar. Texten fungerar som djupa andetag eller långsamma kamerasvepningar, som för att stanna tiden, fånga in, hålla kvar – en förnimmelse som stärks av vetskapen om att den kom till under en lång sjukdomsperiod som slutade i och med författarens död 2015.
Den skeva platsen är så vackert smärtsam att det värker i bröstet. Fordrande och obeveklig, insisterande på läsarens uppmärksamhet, osentimental, men brinnande av kärlek.
Förhoppningsvis hittar fler läsare fram till den i och med att den allti genom välförtjänt tilldelades Sveriges radios romanpris nu i maj. Det är bara så väldigt sorgligt att den blev Caterina Pascual Söderbaums sista bok.