Att läsa poesi i öknen
Den svenska översättaren och författaren Stewe Claeson har med Snön faller i Cochise County skapat en egenartad och mycket tilltalande hybrid mellan resedagbok och poesiantologi.
Det bästa Stewe Claeson vet är att läsa poesi i öknen. Under de senaste decennierna har han läst åtminstone lite ny amerikansk dikt varje dag, berättar han i sin nya bok Snön faller i Cochise County. Och det har kommit oss läsare till godo. Förutom välkänd romanförfattare är Claeson flitig översättare, främst av just amerikansk poesi. Sedan debuten 1974 med William Carlos Williams Dikter har han, ensam eller i olika samarbetsprojekt, gett oss tjugofyra tolkningsvolymer, sexton av dem från den anglosaxiska världen. Ezra Pound, Les Murray och Mark Strand är bara några av dem han översatt.
Men Claeson är alltså också prosaist, och i sin nya bok har han skapat en mycket sympatisk blandgenre. Han har kombinerat diktöversättningar med omfattande, kommenterade utdrag ur de dagböcker han fört hela sitt vuxna liv. Tonvikten ligger på anteckningar från resor i USA, möten med amerikanska författare och reflexioner kring poesi och tolkningsarbete.
En särställning har vännen William Pitt Root vars poesi Claeson introducerade på svenska 1985 i volymen Den obrutna diamanten. De två reser tillsammans och för långa samtal om poesin, eller kanske oftare så att Claeson håller monologer medan kamraten läser tidningen, kliar sina hundar och grymtar obestämt till svar.
Ofta har de svårt att förstå varandra på grund av sina skilda bakgrunder vilket osökt ger Claeson tillfälle att reflektera över grundläggande frågor som diktens förhållande till världen, tolkningsarbetets gränser och omöjligheten att hänföra poeter till grupper. I ett intressant avsnitt reflekterar han också kring den svenska poesins förkärlek för metaforer, i kontrast till den amerikanska han läser. Och han fascineras av Arizonas ökenlandskap och av de livsformer det genererat trots sin otillgänglighet.
samtal och gliringar
Men tonfallet i boken är trots de bitvis allvarliga ämnena ändå ganska lätt. Just samtalet sätter modell för det, hugskotten, distraktionen, införståddheten mellan två gamla vänner. Ibland leder det till komik, ibland till att läsaren inte riktigt förstår vad saken gäller. Pitt Root är till exempel en i hög grad politisk diktare medan Claeson hyser en stark skepticism inför hela genren politisk poesi. Ändå lyckas han aldrig riktigt förklara vad misstron bygger på utan nöjer sig med antydningar och gliringar. Lite motstridig ter den sig också med tanke på att bland bokens ämnen finns sådana som den amerikanska destruktionen av indiankulturen och försöken att hålla den vid liv i reservaten där de två författarna rör sig, och veteranernas dikt om sina krigserfarenheter.
Boken har också funktionen av en poetik, ett reflektionsarbete kring vad poesi kan vara. Översättningarna av anglosaxisk poesi har varit en kanske otillräcklig men dock motkraft till den språkmaterialistiska förstörelsevåg som svepte genom den svenska poesin kring senaste sekelskifte och körde bort en stor del av dess läsare. Claesons uppfattning är klar: poesin ska vara till något slags nytta för läsaren i försöken att förstå och relatera till omgivningen. Om poeten upplever världen som splittrad och ger uttryck för detta i lika splittrad dikt är det inte underligt om läsaren vänder ryggen till.
Claeson betonar också – till exempel när han rör sig i de främmande indiankulturerna – att man behöver kunskap om världen för att förstå den poesi som uppstår i den. Inför alla sorger som tränger sig på skriver han:
”Och jag kommer att tänka på gamle doktor Johnson som hävdade att det bara finns en enda anledning att skriva: att göra det lättare för läsaren att glädja sig åt livet eller att stå ut med det. Bill minns inte säkert varifrån det är hämtat, men muttrar något om att man borde fråga sig om inte meningen med skrivandet kunde vara att få läsaren att leva livet bättre.”
mjölktistel
En annan intressant aspekt av Snön faller i Cochise County är att den beskriver poesins överlevnad i ett samhälle där den dominerande kulturen nästan har glömt att den finns.
Ändå är det ett myllrande liv Claeson beskriver: böcker utgivna på små förlag, lokala poesifestivaler, skrivarkurser som ger poeterna en födkrok. Närmare tretusen poeter publicerar sig varje år, berättar han. Majoriteten av dem är kända bara i den allra trängsta kretsen men många lever ändå ett liv helt på litteraturens villkor, vare sig de är bibliotekarier, lärare, akademiker eller förläggare. Claesons enda klagomål, baserat på erfarenheterna som lärare, är att många av hugade poetämnena skriver mer än de läser.
Och bland dessa livfulla och sakrika reseanteckningar får man en antologi bestående av ett drygt fyrtiotal dikter av mer och mindre kända poeter. Ofta ansluter de sig till dagbokens teman: indiankulturen, miljöförstöring, krigsveteranernas liv, svårigheterna i att skriva självbiografiskt. Många av dem är mycket bra, de flesta för långa för att citeras. Men här en kort, ”Mjölktistel”, skriven av en av de verkligt stora inom amerikansk nittonhundratalspoesi, James Wright:
Medan jag stått här, i det fria,
förlorad i tankar, måtte jag ha stirrat länge på raderna av växande majs,
förbi allt gräs, det lilla huset, djur som lunkar
mot ladugården. Nu ser jag ned. Allt är förändrat. Vad jag än miste,
var det jag grät över ett vilt, vänligt väsen, vars små
mörka ögon i hemlighet älskade mig. Det finns här.
När mina händer berör det fylls luften av späda varelser från den andra världen.
De två reser tillsammans och för långa samtal om poesin, eller kanske oftare så att Claeson håller monologer medan kamraten läser tidningen, kliar sina hundar och grymtar obestämt till svar.