Vardagsrealismen gör comeback i böckerna om Siri
Bokrecension Siri-böckerna tar fasta på det lilla och vardagsnära, från tomtebloss till telefonsamtal, som är stort och märkvärdigt för den som är liten och upplever allt för första gången. Men varför saknas kopplingar till det finlandssvenska helt och hå
BARNBOK ●●Åsa Mendel-Hartvig Sagor om Siri Ill. Cara Knuutinen Schildts & Söderströms 2017
Åsa Mendel-Hartvig har ett flertal småbarnsböcker bakom sig utgivna på rikssvenska förlag. Med Siriböckerna tar hon fasta på det lilla och vardagsnära, från tomtebloss till telefonsamtal, som är stort och märkvärdigt för den som är liten och upplever allt för första gången. Sagor om Siri (2017) är den andra högläsningsboken i serien, men den utspelar sig innan föregångaren Siri flyttar till landet (2015), det vill säga medan Siri och hennes familj ännu bor i Stockholmsförorten Bagarmossen.
Böckerna kretsar kring charmiga och psykologiskt trovärdiga tre-fyraåriga Siri som skildras lojalt och inkännande. De vuxna kring Siri har stor förståelse för hur ett litet barn tänker och resonerar. Mormor begriper att det blir lite ljug när också Siri vill ha något spännande att berätta om och pappa inser att det är för tidigt att spela Fia med knuff då Siri påpekar att det är fel att knuffas och helst flyttar spelknapparna som hon själv vill.
Siris vardagsvärld är trygg och vänlig, familjen kärleksfull med förståelse för barns behov, sorger och glädjeämnen. Visst blir det bråk ibland, men de tålmodiga föräldrarna kan också skratta åt familjekaoset. Som mellanbarn finns storasyster Rosa att se upp till och lillasyster Tova-Lisa att vara duktigare än och ta hand om. Att inte kunna allt som Rosa kan hanterar Siri med fyraåringens sunda självkänsla: ”Hon sitter där i [träd]toppen och sjunger en glad sång. Den handlar om att Siri är en apa som klättrar i djungeln. Rosa – hon är inte ens med i sången”.
Liv i linjen
Siri-böckerna är illustrerade av Cara Knuutinen bekant från bilderböckerna om Saga Blom och Kossan Betty skrivna av Anna Gullichsen. Knuutinens bildvärld värnar om det söta och rara på gränsen till det ointressanta, men i den nya Siri-bokens skissartade blyertsteckningar finns det mer liv i linjen vilket är lovande.
Medan förra boken stagnerade något i sin välvilliga mysig- och präktighet, är det glädjande nog mer variation och fjong i den senare. Stor dramatik uppstår exempelvis när Siris goseigelkott trillar ner på tunnelbanespåret. Mycket av innehållet upprepar ändå välbekant barnbokstematik, som när Siri sväljer en mutter och måste bajsa ut den eller när hon leker sakletare och hittar skatter som de vuxna tycker är skräp.
Sagor om Siri liknar till upplägget Kerstin Thorvalls vardagsrealistiska 70-talsklassiker Godnattsagor om Anders, nästan fyra, uppdaterad med vår samtids barnsyn, genusneutrala leksaker och säkerhetsivrande föräldrar som förser barnen med hjälm när de åker pulka. Titeln är ändå olyckligt missvisande då innehållet är vardagsnära och inte alls knyter an till sagans obestämda tid och plats. Eventuellt är det slarviga bruket av begreppet saga ett försök att framhäva det högläsningsbara och episodiska formatet.
Det realistiska greppet gör också att jag saknar en koppling till det finlandssvenska. Böckerna om Siri är utgivna på Schildts & Söderströms vilket väcker sådana förväntningar, särskilt då det inte precis dräller av samtidsrealistiska högläsningsböcker för yngre barn som utspelar sig i finlandssvensk miljö. Hur förlaget tänkte här är en gåta, men också detta pekar mot 70-talet när finlandssvenska barnboksförfattare såsom Marita Lindqvist fick lov att undvika lokalfärg för att kunna konkurrera på den rikssvenska bokmarknaden.