Konstruktivt korsbefruktade trumpetkonserter
I trumpetkonserterna av Brett Dean och Luca Francesconi ger trumpetaren Håkan Hardenberger ett superbt intryck som uttolkare.
SAMTIDA KONSTMUSIK ●●Trumpetkonserter av Brett Dean och Luca Francesconi. Håkan Hardenberger och Göteborgssymfonikerna under John Storgårds. (BIS)
Skånske supertrumpetvirtuosen Håkan Hardenberger har sannolikt uruppfört fler konserter för sitt instrument än någon annan och hans bredd och förmåga att ta till sig och genom sitt horn destillera fram musik av de mest skilda slag från barocken till alla tänkbara sorters nutida uttryck är snudd på magisk.
Hardenberger har även den goda smaken att föreviga verk tillägnade honom på skiva och två av dem hörs nu i en superb ny BIS-inspelning med Göteborgssymfonikerna och samtidsmusikexperten, och gode vännen, John Storgårds på podiet.
Australiensaren Brett Dean (f. 1961) och italienaren Luca Francesconi (f. 1956) hör till vår tids mest uppburna tonsättare och deras konserter är tillräckligt väsensskilda till sin natur och sitt tonspråk för att fungera som ett konstruktivt korsbefruktat par, samtidigt som beröringspunkter även tydligt framträder.
Mångfasetterat persongalleri
Deans konsert, Dramatis Personae (2013), opererar delvis med utommusikaliska inspirationskällor som superhjältar – trumpeten själv förstås, men kanske även figurer som Lemminkäinen, Hamlet och Don Juan – och är i första satsen (Fall of a Superhero) närapå nyklassiskt gåpåaraktig, i andra satsen (Soliloquy) melankoliskt reflekterande, medan den mångfasetterade finalen (The Accidental Revolutionary) relaterar till Chaplins (anti)hjälte i Moderna tider och inkorporerar en gammal rysk marschmelodi.
Francesconi är i sin 2007 skrivna konsert mer tryggt modernistisk i sin approach, men det handlar om en modernism med oerhört vida och tänjbara gränser och han utvecklar en tilltalande lyrism i Adagiosatsen samt i det efterföljande interludiet Miles, en meditation över en av hans stora husgudar. Konserttiteln, Hard Pace, betecknar såväl en lagom enigmatisk resa med vissa hinder på vägen som en bok- stavslek med solisten samt en av beställarna: Antonio Pappano och Orchestra dell’Accademica Nazionale di Santa Cecilia.
I bägge konserterna får Hardenberger rikligt med tacksamma tillfäl- len att demonstrera instrumentets breda register, från extrovert briljans till introvert sordinerat stämningsmåleri – i Deanfinalen byter han till piccolo – och Storgårds lotsar sina välspelande Göteborgssymfoniker med känslig och säker hand genom de ständigt växlande musikaliska scenerierna.