Byggmästars spralliga och stundvis spretiga poesi är till för att stötas, blötas och brukas, och pocketformen gör dikterna bärbara.
Bokrecension Volymen Naturbarn samlar Eva-Stina Byggmästars nitton diktsamlingar och en hel del övriga texter från trettio år. Samlingen är en lättillgänglig best of-platta där en av Svenskfinlands mest uppburna poeter välförtjänt får breda ut sig.
Jenny Jarlsdotter Wikström recenserar Eva-Stina Byggmästars diktsamling Naturbarn på
●●Eva-Stina Byggmästar
Naturbarn. Dikter i urval 1986–2016 Schildts & Söderströms 2017 287 s.
I fjol gav Schildts & Söderströms ut en annan österbottnisk poets greatest hits i urval av diktaren själv, nämligen Gösta Ågrens. I år har turen kommit till EvaStina Byggmästar. Där Ågren fick en högtidlig, inbunden version får Byggmästar en lekfull, blommig pocketbok – som sig bör. Byggmästars spralliga och stundvis spretiga poesi är till för att stötas, blötas och brukas, och pocketformen gör dikterna bärbara.
Samlingens syfte är att fånga ”den naturlyriska röda tråden”, som Byggmästar själv uttrycker det i förordet, men för den skull behöver inte läsaren följa den implicita läsinstruktionen och bara titta efter träd, gräs och stenar. Naturen, och människans relation till den, är den viktigaste tematiken i författarskapet, men i samlingen ingår texter som hittills pu blicerats i tidskrifter och antologier som kan vara svåra att få tag på nu. De här sidospåren av texter som inte kvalade in i någon samling är intressanta att följa, liksom de tidiga samlingarna där poeten ännu söker sitt uttryck.
Ungdomligt och lillgammalt
Parallellt med naturbarnsspåret löper flera andra spår som nyanserar författarskapet. Ett sådant spår är gotiken. I debuten I glasskärvornas rike från 1986 och i uppföljarna Amuletten (1987) och Spiralens form (1988) är övernaturliga element närvarande; älvor, andar och andra kusligheter tassar omkring i bästa Maria Gripeanda. Just det gotiska elementet i dem känns ungdomligt och lillgammalt på samma gång.
I diktsviten Klippa, som publicerades i Folkhälsans antologi Växa ur mörker 1988 renodlar Byggmästar sin fäbless för det övernaturligt obehagliga: ”Jag går ut ur rummet med tre dockor i famnen, / för dem fram – klär dem i varsin skrud och mantel. / Jag lägger dem alla ned i det vattenfyllda diket, / som kattungar, livlösa, flyter de mot – / strömmen”.
Det gotiska återkommer i senare verk, som i dikten Malört, tryckt i ett nummer av tidskriften Presens, men här är det inte längre andeväsen som skapar spökstämningen, utan människan själv: dikten behandlar spökstaden Pripyat i Ukraina, staden som blev öde genom katastrofen i Tjernobyl, och mänsklig hybris. Geigermätarens tickande påminner om något långt mer farligt och illavarslande än gastar och vålnader: ”ibland tycker jag / att jag hör ett tickande ljud – / det kommer inifrån.”
Erotikens infrastruktur
Ett annat tydligt spår är erotiken. Diktsviten Hjärtats arkitektur, som trycktes i tidskriften Plumps nummer om finlandssvensk erotik, sätter tydliga ord på det queera och sensuella som finns mellan rader na i den senare diktningen. Naturen finns visserligen också här, men som erotiskt objekt: ”Solen lyfter / upp sin molnklänning – // visar brösten / åt mig och jag stirrar / hänförd, härligt skamlös.” Erotikens politiska dimension finns dock närvarande även här: ”det tog oss ljusår i hologrammets labyrint / att hitta fram / till de atomer, kvarkar och partiklar / som skulle göra den vilda natten möjlig, / som skulle göra våra sköten vackert daggvåta.” Radernas betydelse är dubbel, den handlar om att hitta varandra genom eoner, den vilda natten syftar till den amerikanska poeten Emily Dickinsons berömda rader om ofullbordad kärlek, ”Wild nights – Wild nights! / Were I with thee / Wild nights should be / our luxury!”.
Men här handlar det också om erotikens infrastruktur, alltså vem som får älska med vem under vilka omständigheter, i detta fall två kvinnor. Diktjaget konstaterar: ”men det var ingen lättvindig seger –”. Att få älska kan kräva ljusår.
”En riktig mes”
Det naturvetenskapligt nyfikna är en annan ström som går igenom Naturbarn. ”Jag kan inte / få nog av att le
ka kartograf & paleontolog – / skaka diktens kalejdoskop, klippa och klistra / tills kontinenterna klustrar ihop sig igen” skriver Byggmästar i dikten Pangea, också den tryckt i tidskriften Presens 2014. Här blir diktaren en forskare, som sätter ord på storheten i den kosmiska evolutionens outgrundliga krafter. ”Man fattar / eller gör man, att vi alla är resenärer, kosmiska nomader”, skriver Byggmästar.
Samma Darwininspirerade nyfikenhet finns i den rara och roliga sviten ”En riktig mes”, som handlar om drillsnäppan, rödhaken, dvärgbeckasinen och många andra flygfän. Poeten själv är mest lik en göktyta: ”Likheten mellan en göktyta – / som egentligen är en hackspett – / och en naturlyriker är verkligen / häpnadsväckande: bägge klär väl / i kamouflagefärgat och kan lätt / förväxlas med en stubbe eller kvist –”. Naturen, här i formen av fåglar, hålls inte på armslängds avstånd, den är inte något som diktaren med sina ord kan klassificera och härska över. Tvärtom: naturen producerar diktaren, hon är bokstavligen ett naturbarn.
Pastoraldiktens förvaltare
Eva-Stina Byggmästar är den enskilda svenskspråkiga poet som allra starkast förvaltar pastoraldiktningens lekfulla, naivt öppna förhållningssätt till naturen. Den stackars pastoralen – herdedikten – har fått ett oförtjänt rykte som sentimental, apolitisk, och, kanske värst av allt, ointressant, helt enkelt en dammig relik från ett lite fånigt rikemanssjuttonhundratal.
Men som Horace Engdahl skriver i sitt förord till den finlandssvenska pastoraldiktaren Gustav Filip Creutz (1731–1785) samlade verk är pastoralens idylliska landskap faktiskt tätt knutna till framväxten av den betydligt mer högaktade politiska utopin, som resulterade bland annat i den franska revolutionen. De tramsiga och flamsiga idylldikterna om herdar och herdinnor med antika namn som kurtiserar i det gröna behövdes, menar Engdahl, för att den politiska fantasin om jämlikhet och broderskap skulle få luft under vingarna. Till exempel är könsrollerna i herdedikterna långt mer progressiva än vad som gällde tidigare, Creutz herdinnor tar minsann för sig – en politisk såväl som erotisk fantasi från 1700-talet, som Byggmästar utvecklar i en queer riktning. Hos henne är det kvinnopar som strövar i vackra landskap, från skogen till öknen, och fantiserar om kärlek, sex, lek och loj vila.
Byggmästars naiva och glada diktning kan läsas på samma sätt som pastoralen: en del läsare finner antagligen glädjen, glättigheten och utropstecknen som kännetecknar hennes stilistik irriterande och fåniga. Andra ser att hon öppnar ett fönster mot ett lustfyllt, uppskattande förhållningssätt till naturen, till skogen och alla småskrottar som befolkar den, en fantasi som kan fungera som ett slags motgift mot cynism, uppgivenhet och klimatdeppighet. Naiviteten är en strategi för främmandegörning och för att skapa omsorg. I Byggmästars tappning blir pastoralen och naturdikten ett sätt att skapa kitschigt, men sällsynt hopp för både natur och människa.