FALKENERING – sport med högt pris
Falkenering – jakt med falkar – är en mångtusenårig tradition som av Unesco har utsetts till ett immateriellt världskulturarv. I dag är den här traditionen stark och livskraftig i Mellanöstern, särskilt i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i
I Europa är jakt med falk tillåtet överallt utom i de nordiska länderna men är ändå en tämligen ovanlig sport. Här har i alla fall den stora efterfrågan i Mellanöstern gett upphov till en mycket lukrativ affärsverksamhet: uppfödning av falkar för export.
Jaktfalkar kräver ett tempererat klimat för att häcka. Tidigare i historien tillfredsställdes de sydliga furstehovens begär efter denna lyxvara genom import av unga vilda fåglar som fångats in på nordligare breddgrader. Numera är boplundring förbjudet och har ersatts av uppfödning av tama falkar.
En sådan falkuppfödningsfarm finns i Oberpullendorf i sydöstra Österrike. Ali Mughal, en av farmens delägare, har bjudit mig dit för att visa verksamheten. Ali härstammar från Pakistan och hans familj har sysslat med falkenering i hundratals år – vilket är något av en självklarhet eftersom familjen är ingenting mindre än den gamla indiska kejsarfamiljen, Stormogulens, ättlingar. Ali kom till Österrike för några år sedan för att studera men beslutade stanna kvar när han insåg vilka möjligheter som fanns inom falkexportbranschen. Vi lämnar Wien i hans snabba sportbil och susar genom det gröna Burgenland med destination Oberpullendorf.
Utifrån sett är det ingenting som skiljer denna bondgård från granngårdarna. Men innanför porten ser det annorlunda ut. Rader av fågelburar kantar en väg som leder upp till en stallbyggnad. När det är häckningstid inreder falkmammorna sina bon uppe på byggnadens vind. Då får de inte störas. Ibland kan man se dem titta ut genom de öppna fönsterluckorna.
I en av burarna ser vi ett par särskilt vackra, vita fåglar. Det är grönlandsfalkar, unga och livliga.
– De är ännu bara oförståndiga tonåringar, men snart ska vi börja träna dem att få tillit till människor och bli duktiga jaktfalkar, säger Ali.
Falkeneringens fascination ligger i det perfekta samspelet mellan människa och fågel. Jaktfalkstränare påstår att falkar är mycket lättare att lära upp än hundar eller hästar. Men det kräver ett absolut förtroende som inte kan nås genom bestraffning eller hot. Falkar är stolta djur som bara lyder om de själva vill.
Varje år gör Ali flera affärsresor till Dubai och Abu Dhabi. Han har då med sig unga falkar som han ska överlämna till sin agent för att säljas. Agenten heter prins Khalifa och är medlem av den regerande furstesläkten i Dubai. Ali har lovat sammanföra oss med Khalifa när vi besöker Dubai så vi kan se hur hans falkar blir tränade.
Vi träffar Khalifa på Dubais jaktfalksmuseum och efter två och en halv timmes bilresa är vi framme på hans falkfarm i Abu Dhabi. Den ligger på en slätt i ett kargt ökenlandskap med de blånande bergen i Oman i fonden. Farmen består av en mangårdsbyggnad, ekonomibyggnader och en väldig fågelbur – voljär – där falkarna bor.
Två falkenerare visar oss hur träningen går till. En falk släpps lös och försvinner upp i det blå. Nere på marken står en man och svänger en käpp med en köttbit i ändan på ett snöre. På en lång stund händer ingenting, falkeneraren står bara därute på fältet och svänger sin käpp. Plötsligt hörs ett skri och falken dyker ner från himlen som en blixt, rakt på käppen och köttbiten. Detta upprepas flera gånger tills tränaren tycker att det räcker och sätter läderhuvan på fågeln. Man brukar täcka för ögonen på falken när den ska vila.
Sedan följer del två av träningen. Falkeneraren sätter sig på huk på marken med falken sittande på hans hand. Så måste man göra för att fågeln ska vänja sig vid sin tränare och känna tillit till människan. Medan solen sänker sig mot horisonten och en kvällsvind blåser upp sitter de två falkenerarna där i över en timme tysta och stilla med var sin falk på handen och blickar ut över öknen.
Under tiden brer man ut stora mattor på marken och vår värd Khalifa låter duka fram en magnifik kvällsvard. Solen har nu gått ner och stjärnorna tänds. Den ena bilen efter den andra kör in på gårdsplanen, det är grannar som kommer för att delta i måltiden och för att hälsa på oss långväga gäster.
Det är vänliga herrar i vita fotsida burnuser, de flesta tar min fru i hand, utom en av dem, en saudisk man, som bara bugar på avstånd mot den enda kvinnan i sällskapet. Det blir en lång måltid, vi får svara på många nyfikna frågor om hur vi lever hemma i Europa och vad vi tycker om Abu Dhabi.
Vi ställer också frågor. Khalifa skrattar när vi undrar hur vanligt det är att ha flera hustrur, han säger att hans egen fru skulle döda honom om han skulle ta en andra hustru. Stämningen är hjärtlig och gemytlig och till slut visar Khalifa sin by där hela hans familj bor.
– I det huset bor min mamma, där bor mina syskon, min son ska få det där huset.
Han säger att han inte kan förstå att européer inte bryr sig om sina närmaste, ålderdomshem är för honom något helt ofattbart.
För ett par veckor sedan frigavs ett jaktsällskap som hade kidnappats under en falkjakt i södra Irak. Offren var medlemmar av furstefamiljer i länderna kring Persiska viken och enligt uppgift betalades en sagolik lösensumma för att de skulle friges. Det nämnda gisslandramat kan ses som upptakten till Qatarkrisen (se artikeln invid).
Händelsen är en påminnelse om falkjaktens och falkbusinessens mörka sidor. En vacker falk kan kosta upp till en miljon dollar. Med en sådan profitpotential har handeln med falkar självklart lockat till sig den organiserade brottsligheten. Inte för inte har jaktfalkar kallats kokain med fjädrar.
Eftersom boplundring och handel med vilda falkar har förbjudits i Europa importeras vilda falkar i dag mestadels från Centralasien. Den handeln är till stor del i händerna på en internationell maffia som genom korruption smugglar ut fåglar ur länder som Mongoliet långt över de lagliga kvoterna.
Med den takt som smugglingen av falkar utvecklas finns det en risk för att de vilda populationerna i Centralasien radikalt decimeras eller till och med utrotas. Gulfschejkernas favoritsport är inget oskyldigt nöje.