Axels och Maries musikaliska universum
●●Les Lumières
Les Agrémens i Riddarhuset 18.6. Dirigent: Guy van Waas. Solister: Pierre-Yves Pruvot, baryton, Amélie Renglet, sopran. Skådespelare: Linda Zilliacus & Joachim Wigelius. Textsammanställning, översättning och dramatisering: Marja Rumpunen. Gluck, Piccinni, Dalayrac, Gossec, Philidor, Grétry, Monsigny, Haydn, Lesueur.
Upplysningstidens kulturfestival Les Lumières hade inför sin femtonde upplaga kvantitativt prutat ned utbudet till två evenemang, men kvaliteten hade man sannerligen inte prutat på. Snarare tvärtom!
Efter lördagskonserten i Tenaljen von Fersen på Sveaborg var det i söndags dags för fest och fyrverkeri i Riddarhuset, där oförbränneliga idésprutan till konstnärlig ledare Marja Rumpunen hade sammanställt en musikalisk kavalkad som på ett fyndigt sätt kretsade kring ett av det sena 1700-talets mest omsusade ”par” Axel von Fersen och Marie Antoinette och deras musikaliska universum.
Hade ädlingen, diplomaten och politikern en kärleksrelation med Frankrikes drottning eller var de enbart själsfränder? Därom tvista de lärde. Rumpunen belyste hur som haver sin vana trogen konstellationen via greve Anckarbjelke (Joachim Wigelius) och grevinnan Sparre (Linda Zilliacus), som återgav glimtar ur händelseförloppet bland annat i form av högläsning ur von Fersens brev till sin far.
Upplägget är lika pedagogiskt som underhållande och Wigelius och Zilliacus var som hittade för sina roller, där de två decennier efter revolutionen levde sig in i de högdramatiska turerna kring det franska kungadömets dödsryckningar.
Bortglömda stjärnor
Även musikaliskt var det frågan om nog så revolutionärt material, som intressant nog var av den arten att man antingen vet att von Fersen och Marie Antoinette bevittnade det i levande livet eller åtminstone kunde ha gjort det. Till stora delar handlade det om sin tids stjärntonsättare som av en eller annan anledning, och överlag helt oförtjänt, fallit bort från repertoaren.
Piccinni, Dalayrac, Gossec, Monsigny och Philidor, som rentav har en schacköppning uppkallad efter sig, är namn som borde förekomma betydligt oftare på dagens konsertoch operaprogram. Belgaren André Grétry stöter man ibland på, medan Jean-Francois Lesueurs – Berlioz lärare – aria ur räddningsoperan La Caverne, anno 1793, i sin enorma dramatiska slagkraft representerade tidlöst stoff av det mer avancerade slaget.
Gluck och Haydn var kändisarna av i dag på programmet och nog är det väl rätt omöjligt att tänka sig en konsert som denna utan den sistnämndas superspirituella Paris-symfoni nr 85, Marie Antoinettes favorit La Reine, som skojigt nog spelades i sin helhet.
Oerhört inspirerande och sympatiska Guy van Waas lyfte sin förträffliga Brysselbaserade periodinstrumentensemble Les Agrémens till smärre tolkningsmässiga stordåd och om precisionen inte alltid var helt optimal kunde man sannerligen inte klaga på vare sig inlevelsen eller den klangliga märgen.
Barytonen Pierre-Yves Pruvot var en nog så dramatiskt trovärdigt klingande uppenbarelse – han har även bland annat Jago och Scarpia på den aktiva repertoaren – medan sötman i ljuva sopranen Amélie Renglets stämma smekte örat på ett rätt så oemotståndligt sätt.