Sången enar den osynliga minoriteten
Det estniska kulturhuset Eesti Maja i Helsingfors ligger i skymundan där den står inkilad mellan Österleden, den forna gasklockan och Fiskehamnens kaotiska byggplats i Sörnäs. Men skenet bedrar. Det är tisdag kväll och det är full rulle i husets alla våni
Körsången är som balsam för det estniska samfundets själar i Finland. Det gäller att upprätthålla det egna språket med sångens hjälp då kulturautonomin sviktar. I dag bor det omkring 100 000 estländare i Finland. Trots det är den estniska minoriteten rätt osynlig. – Vi är individualister och ligger lågt, säger kördirigenten Silver Lumi.
På andra våningen böljar debatten i en konversationsgrupp. På första våningen pluggas det finska och estniska och längst nere i källaren hörs förförisk körmusik som studsar mot de vita tegelväggarna och ringlar sig fram bland arkivets hyllor.
Kus küll kaugel olla võid / õnnemaa, see minu saar?
– Tubli, det gick fint. Nu tar vi om det från början, men med större inlevelse, instruerar Siller-körens dirigent Silver Lumi.
Silver ackompanjerar körsången på en svajig synt som står invid bibliotekets entré. På väggarna hänger svartvita fotografier med estniska motiv. Ett av fotografierna visar en sargad och sönderbombad del av Gamla stan i Reval 1944. Ett annat foto avbildar tusentals människor som deltar i en sångfest i slutet av 1980-talet.
Befriande musik
– Sången Oma Saar, som har komponerats av Kait Tamra, handlar om vikten av att hitta sin egen ledstjärna och sin egen identitet, säger Silver Lumi.
– Körmusiken är väldigt viktig för oss ester. Det estniska folket har lidit mycket under historiens gång och musiken har befriat oss från den kärva verkligheten. I sångens värld talas det mycket om hur vi kan vara starka tillsammans, vilket ger oss tröst och tillförsikt. Även om tiderna förändras så förblir körsången viktig i den estniska kulturen, förklarar Silver.
Kören Siller är det estniska samfundets dyrgrip och ögonsten. Under Silver Lumis ledning genomlever kören nu ett nytt uppsving med en bredare repertoar samtidigt som turnéerna och konserterna avlöser varandra.
– Min fru Annika är också musiker. Hon flyttade till Finland redan 2005 på grund av studier och jobb. Jag stannade kvar i Tallinn eftersom jag då jobbade på nationaloperan. Utöver det hade jag en bisyssla på Tallinks kundbetjäning. Efter två års slitsam pendling mellan Tallinn och Helsingfors blev jag erbjuden fast anställning på Tallink-Siljas kontor i Helsingfors. Våren 2007 flyttade vi ihop och bosatte oss i Finland, berättar Silver.
Familjen Lumi har i dag två barn i dagisåldern som pendlar mellan den finska och estniska språkmiljön i Klövskog.
Två språkmiljöer
– Barnen går i finskt dagis och så talar vi estniska hemma. Vi hörde oss för om möjligheten att lägga in en ansökan till det svenska daghemmet men då ingendera av oss talar svenska så blev det nobben. Det finsk-estniska dagiset och den tvåspråkiga skolan i Vik ligger så långt bort från vårt hem att vi i ett tidigt skede avskrev tanken på att köra 70 kilometer om dagen mellan hemmet och dagiset, berättar Silver.
Musiken är det sammanbindande kittet i familjen. Silver och Annika Lumi har gedigna högskolestudier i musik bakom sig i Estland och ett förflutet på Sibelius-Akademin i Helsingfors. Nu driver de en estnisk sångstudio som hjälper barn i dagis- och lågstadieåldern
att upprätthålla det estniska språket med sångens hjälp. Annika jobbar därtill som musikpedagog på ett daghem i Esbo och uppträder som solosångerska i flera olika sammanhang.
– I Estland är det hårdare konkurrens om jobben i musikbranschen. Och så är de estniska lönerna väldigt eftersatta. I Finland krävs finska examina, intyg, diplom och alla möjliga bevis på att du kan sjunga. Den finska kulturen är i det avseendet mer formell. Ett intyg garanterar inte alltid att du är bra på ditt jobb som musiker, resonerar Silver. Varför är ni ester så osynliga i det finska samhället? – Vi är individualister! Därför håller vi oss för oss själva och ligger lågt. En del ester upplever kanske att de inte har flyttat utomlands på riktigt då man alltid kan hoppa på färjan och ta sig till Tallinn på två timmar. Sedan tror jag att mina landsmän inte vill bli en black om foten genom att ställa en massa krav på sitt nya hemland. Vi vill jobba hårt och tjäna vårt uppehälle men inte bli en stat i staten så där som den ryska minoriteten i Estland.
Hur menar du då?
– Jag tror inte att någon est har något emot att det talas ryska i Estland men vi gillar inte att de ryska skolorna kör sitt eget kulturella race och odlar sin egen historieuppfattning som inte är förenlig med den estniska verkligheten. Då man flyttar till ett annat land så ska man anpassa sig till de rådande normerna där.
Jag styr stegen till den finsk-estniska skolan i Vik för att komma tvåspråkigheten på spåren. Kopplingen mellan Silver Lumi och skolan finns närmare än jag tror. En av skolans lärare, Anne Ribelus-Jokela, är andra sopran i Siller-kören.
– Det här är en helt vanlig skola med 750 elever. Enda skillnaden är att vi har en tvåspråkig finsk-estnisk linje där det för tillfället går 104 barn. I praktiken fungerar det så att vi har separata lektioner på estniska och finska. Vi alternerar alltså inte mellan estniska och finska på en och samma lektion, förklarar Ribelus-Jokela.
Ribelus-Jokela var med om att köra i gång den tvåspråkiga utbildningen i Kasberget på 1990-talet. Till en början kunde man endast erbjuda skolgång för barn i klasserna 1–6 men efter flytten till Vik har undervisningen breddats så att den omfattar klasserna 1–9. Eleverna måste delta i ett inträdesförhör för att bli antagna till skolan. Om finskan vållar problem så hänvisas eleven paradoxalt nog till den finska skolan.
– Alla våra elever har estniska som modersmål, men de klarar sig också på finska. Vi kan tyvärr inte erbjuda skolgång för sådana elever som endast behärskar estniska, förtydligar Ribelus-Jokela.
Det är mer disciplin och mer läxor i den estniska skolan. De estniska barnen skriver referat och håller presentationer om böcker de har läst redan i första klass. Här i Finland är det inte lika hårda bud. Anne Ribelus-Jokela lärare i den finsk-estniska skolan
Den estniska kulturautonomin är spröd. De flesta estniska barn i Finland får nöja sig med två timmars hemspråksundervisning per vecka. I Helsingfors ordnas hemspråksundervisningen efter skoldagen på annan adress medan Vanda stad har integrerat de estniska lektionerna i skolschemat. I praktiken är det bara de större städerna som kan erbjuda hemspråksundervisning på estniska. På mindre orter faller frågan ofta mellan stolarna. Även den tvåspråkiga skolan i Vik tvingas kompromissa. Trots att omkring hälften av undervisningen går på estniska är allt undervisningsmaterial på finska.
Trots att såväl de estniska som de finländska skolorna toppar de internationella Pisaundersökningarna, finns det många aspekter i skolkulturen som skiljer länderna åt.
– Det är mer disciplin och mer läxor i den estniska skolan. De estniska barnen skriver referat och håller presentationer om böcker de har läst redan i första klass. Här i Finland är det inte lika hårda bud. Den finska skolan ger frihet under ansvar och betonar vikten av att få leka och vara barn i de lägre klasserna.
Bejakar sin kultur
Anne Ribelus-Jokela har hjälpt estniskspråkiga skolbarn att orientera mellan kulturella grynnor och stötestenar i över 20 års tid. I takt med att Finland har internationaliserats har även hennes jobb underlättats på många plan.
– Vi är ester i Finland. Vi kan bägge språken och känner till bägge kulturer. Vi ska vara stolta över vårt kulturarv men samtidigt kunna röra oss fritt över språkgränsen. På 1990-talet var det många estländare i Finland som ville skyla över sin identitet och undvek att tala estniska på stan. Så är det inte längre. Nu är det lättare att bejaka sin kultur och sitt språk.
Den kulturella balansgången har också format hennes egen familj.
– Mina döttrar är ju vuxna redan. Då de växte upp i Finland hade de inte möjligheten att gå i en tvåspråkig skola. Det här har givetvis påverkat dem så att deras finska är mycket starkare, trots att vi har talat estniska hemma hela tiden. Kommer dina barnbarn att tala estniska? Jag har inga barnbarn ännu, men jag lever på hoppet. Min äldre dotter bor numera i Estland så i hennes fall är det självklart att barnen kommer att tala estniska. Då det gäller min yngre dotter så är jag inte lika säker. Hon bor och jobbar i Helsingfors och så gott som hela hennes vänkrets talar finska. Det blir kanske mormors ansvar att föra språket vidare till nästa generation, säger Anne och plirar underfundigt.